Efter tre år av krig ligger mer än halva Gaza i ruiner. Flamman har talat med boende och experter om hur förstörelsen förändrar hela landskapet – och gör återvändandet allt svårare.
Ahmed Abuzaid ber om ursäkt för att han inte ringde tillbaka på söndagskvällen den 4 oktober. Kriget kom emellan.
– Förlåt att jag inte ringde tillbaka till dig i går, det blev kaos, förklarar han på en knastrig lina.
– Drönarna kretsade över oss hela dagen och jag kände på mig att något skulle hända. Och det gjorde det också.
Vid halv fem kom bomberna över tältlägret där han befann sig. En drönare hittade in i ett tält och dödade två personer, en man och en kvinna.
När Flamman når honom igen är han i säkerhet. Men på frågan om hur länge attackerna pågick har han inget riktigt svar.
– Jag vet inte. Det pågår hela tiden.
Flamman har följt Ahmed Abuzaid (bilden) sedan början av kriget. När vi intervjuade honom första gången, i februari 2024, satt han fast i Rafah. Han hade då redan flytt från Gaza stad till Deir al-Balah och vidare söderut. Några månader tidigare hade han träffats av splitter från ett israeliskt anfall när han var på väg för att handla.
Ahmed hade bott i Sverige sedan 2014 och arbetat inom vården i Karlskoga, men återvänt till Gaza för att kunna söka svenskt uppehållstillstånd som anhörig till sin fru. När kriget bröt ut blev han fast. Hans föräldrars och systers bostäder förstördes, samtidigt som han försökte ta sig ur Gaza och tillbaka till sin fru i Sverige.
Det lyckades aldrig. Hans fru har sedan dess lämnat honom. Hon stod inte ut med situationen längre och gick vidare.
Sedan dess har han fortsatt flytta. Ett tag bodde han i tält. Nu har han hittat ett rum i al-Mawasi i Khan Yunis där han bor med sina föräldrar.
– Det liknar en liten stuga. Det finns inga vanliga hus här omkring, mest gamla bodar och enkla stugor. Men jag tänkte att det ändå var lite bättre för mina föräldrar än ett tält.
Han har byggt en toalett utanför. El finns inte. När mobilerna behöver laddas går han till ett ställe med solceller, betalar och går sedan hem igen. För rummet betalar han 800 shekel i månaden, omkring 2 900 kronor.
– Det är inte i bra skick, men jag hoppas att det ska klara både vintern och sommaren.
Runt dem ligger ett Gaza där hela bostadsområden har bombats, rivits eller jämnats med marken. Nya satellitbilder i Googles karttjänster visar en omfattande förstörelse, och enligt FN-organet Unosat ligger mer än hälften av Gaza i ruiner.
Men förstörelsen går inte bara att mäta i hur många hus som fortfarande står kvar. Forensic Architecture, ett institut i London som sammanställer bevis för olika brott mot mänskligheten, visar hur också själva landskapet förändras, och med det möjligheten att återvända till det som en gång var ett hem.
Organisationens grundare Eyal Weizman är i Göteborg för att tala om sin nya bok Ungrounding: The architecture of genocide (Vintage, 2026). Den följer Israels arkitektur och markbruk från Balfourdeklarationen 1917 till dagens krig, i området mellan Medelhavet och öknen kring Wadi Gaza.
Weizman sitter tillbakalutad i eftermiddagssolen, med skinnjacka, gråsprängd skäggstubb och Ray-Bans.
– Jag är väldigt trött. En person som stod mig nära mördades i attacken på Nova-festivalen den 7 oktober. Genom åren har jag också förlorat många medarbetare som befunnit sig i skottlinjen. Men det här berörde mig på ett annat sätt.
Organisationen använder en traumaterapeut för personal som arbetar med våldsamt bildmaterial. Efter månader av sömnlöshet sökte även Weizman hjälp. Rådet blev att göra en tidslinje, så att minnesbilderna inte fortsatte att flyta runt osorterade.
Resultatet blev Ungrounding.
Det eliminerar varje bevis för att det har funnits ett samhälle och ett liv på platsen.
– Jag ville berätta den här historien utifrån platsen och de biologiska förhållandena, från landskapet och jordlagren. Det blev mitt sätt att bearbeta mina upplevelser.
Ett dovt dunkande hörs från Avenyn. Veckans Palestinademonstration passerar och några grön-svart-vita fanor dyker upp mellan husen. Weizman spärrar upp ögonen.
– Titta! PFLP-flaggor minsann, wow! Är inte de förbjudna i Sverige?
När han får veta att det inte är förbjudet att vifta med dem höjer han på ögonbrynen.
– Så man kan inte bli arresterad? Okej…
Sedan återgår han till marken.
Vad kan marken berätta som människor inte kan?
Weizman (bilden) återkommer till Gazas geologi: sanddynerna, sedimenten och den bördiga lössjorden. Marken har format jordbruket och byggandet, men också kolonisationen och palestiniernas sätt att använda underjorden.
Begreppet ungrounding handlar dock inte bara om bombade hus.
– Etnisk rensning går i flera steg. Det kräver våld, död och terror så att människor flyr. Sedan måste området förändras så att det inte finns något att återvända till. Det är vad ungrounding gör. Det eliminerar varje bevis för att det har funnits ett samhälle och ett liv på platsen. Det lämnar inget som förankrar något att återkomma till.
För Forensic Architecture är därför också det som händer efter själva attacken avgörande: hus rivs, rester krossas och material flyttas tills landskapet får en ny form.
Organisationen beskriver sin metod som ”engagerad objektivitet”.
– Att bortse från att all forskning utgår från en särskild omständighet är nonsens. Det viktiga är kvaliteten på fynden. Man måste visa så tydligt som möjligt hur och varför man vet det man vet. Det som ska diskuteras är evidensen, inte positionerna.
Han gör heller ingen hemlighet av utgångspunkten.
– Vårt motiv är palestinsk befrielse. Det är motorn.
För Weizman ligger objektiviteten alltså inte i att sakna en politisk position, utan i verifieringen av bevisen.
Han är själv arkitekt, född i Haifa. Redan 2002 arbetade han med Israels bidrag till en utställning i Berlin. Hans och en kollegas förslag visade hur arkitektur och stadsplanering hade använts i bosättningspolitiken på Västbanken: bostäder på kullar som gav kontroll över landskapet. Bidraget refuserades och de redan tryckta katalogerna förstördes.
Drygt två decennier senare arbetar han med samma fråga i en helt annan skala.
På Stadsbiblioteket visar Weizman en rekonstruktion av händelserna i Tel al-Sultan i Rafah i mars 2025. 15 sjukvårds- och räddningsarbetare dödades av israelisk militär. Fordon och kroppar grävdes därefter ned i sanden.
Forensic Architecture återskapar förloppet med mobilfilmer, ljudupptagningar, vittnesmål och digitala modeller. Ljudanalysen visar minst 844 skott på fem och en halv minut.
Ett överlevande vittne berättar hur han släpar sig fram med ansiktet i sanden och ser en skjuten kollega framför sig.
– Jag grep efter honom så att vi kunde dö tillsammans. Jag kände hans sista andetag i mitt ansikte.
Sedan förs han bort av israeliska soldater. Under tiden arbetar bulldozrarna på platsen.
När han senare körs tillbaka känner han knappt igen den.
– Ambulansen såg ut som ett hopknycklat cigarettpaket.
Det är just detta Weizman vill fånga med Ungrounding: inte bara dödandet och förstörelsen, utan vad som händer när själva platsen görs oigenkännlig.
– Det är en ny typ av psykisk tortyr. Man återser ett landskap som har fått en helt ny topografi. Byar blir öken.
För Muath Humaid är den här omvandlingen av Gaza inte något abstrakt. Han är konstruktionsingenjör och arbetar mitt i förstörelsen med att försöka göra förstörda bostäder beboeliga igen.
När Flamman når honom ska han precis in i ett möte om ett nytt projekt. På måndagsmorgonen börjar arbetet med att täta sprickor, laga tak och väggar och få så många hem som möjligt att klara den kommande vintern.
– Vi känner att vi befinner oss på en planet och hela världen på en annan. Vi måste bevisa, förklara, fotografera, berätta och rättfärdiga varenda liten sak.
I morgon är det tre år sedan vi gifte oss. På Whatsapp skickar han en film från bröllopet: rosa blomster-
arrangemang, en tårta med tomtebloss, dansande män, tyll och siden.
Nu arbetar han i al-Daraj i den gamla stadskärnan, norra och södra Zeitoun och al-Sabra. Sprickor ska tätas, tak och väggar repareras och husen skyddas så gott det går mot regn, vind och vinterkyla.
Från balkongen där han pratar med mig ser Muath ett grannhus som är helt jämnat med marken. Andra hus har förlorat flera våningar. Söderut bor omkring 13 fördrivna familjer i tält.
– Det är lättare att räkna det som finns kvar, för det som saknas går inte att räkna.
Det är fortfarande varmt, men snart kommer regnen och under vintern kan temperaturen sjunka till omkring sex grader på natten.
Muath säger att också själva känslan av staden har förändrats.
– Skuggan har nästan försvunnit från Gaza. Det finns inga träd och inga byggnader kvar som kastar skugga över människorna och försäljarna, som drar sina kärror själva eftersom åsnor och hästar har dödats eller beslagtagits.
Det ’lyxigaste’ råmaterial vi använder nu är lastpallar av trä. Det är det enda det finns mycket av.
Före kriget byggdes de flesta bostäder med armerade betongstommar och väggar av betongblock. Nu är cement, stål, glas och nytt aluminium nästan omöjligt att få tag på.
– Det ”lyxigaste” råmaterial vi använder nu är lastpallar av trä. Det är det enda det finns mycket av.
Lastpallar och armeringsjärn täcks med presenning. Förstärkt nylon och glasfiber får ersätta glas, och zinkplåt används till tak. Dörrar, fönster och vattenledningar repareras i stället för att bytas ut.
Målet är inte att återställa husen, utan att ge så många människor som möjligt ett minimum av skydd, privatliv, vatten och sanitet.
Muath och hans fru har haft större tur.
– Skadorna på huset är begränsade. Men min fru och jag är på flykt.
De gifte sig dagarna före kriget. Natten mellan den 6 och 7 oktober 2023 sov de på hotellet där bröllopet hade firats. De vaknade av explosionerna och tog sig tillbaka till lägenheten. Två dagar senare lämnade de den igen efter att en byggnad intill bombats två gånger på mindre än tio timmar. Efter evakueringsordern för norra Gaza den 13 oktober flydde de till Muaths mors hem i Deir al-Balah.
Före kriget drev Muath en egen arkitekt- och byggfirma. Nu använder han samma kunskaper för att rädda det som går.
Vad tänker du som arkitekt när du ser Gaza nu?
– Det vi har förlorat är de minnen som byggnaderna bar på. De gamla husen, marknaderna och deras oväsen, kvarteren, gränderna, gatorna och butiksskyltarna som gav staden karaktär.
Han tänker mycket på återuppbyggnaden, men hindren börjar långt innan någon kan gjuta nya hus.
– Tusentals familjer har förlorat sina äganderättshandlingar. De utländska återuppbyggnadsplanerna respekterar inte ägandet, stadens form eller dess samhälle. Minor och oexploderad ammunition är en helt egen historia. Tusentals kroppar ligger fortfarande under rasmassorna. Och så finns frågan om tillfälliga bostäder.
Även hans eget yrkesliv är borta.
– Min byrå förstördes och mer än 96 procent av mina projekt gick förlorade. Jag förlorade pengar och har skulder som jag inte kan betala. I morgon är det tre år sedan vi gifte oss och jag väntar mig att bli pappa inom högst två veckor. Kriget är orsaken till att det dröjt.
Han säger att han under hela kriget varit rädd för att han eller hans fru ska dö.
– Vi känner oss inte trygga ens nu. Jag vill inte lämna min dotter ensam och rädd.
Eyal Weizman beskriver hur den israeliska armén inte bara förstör byggnader utan även krossar och flyttar materialet tills landskapet förändras. Har Muath sett det?
– Vid den östra horisonten ser vi dussintals fordon och maskiner arbeta inne i de avspärrade områdena öster om den gula linjen. Så sent som i går natt hörde vi explosioner, rivningar och flygangrepp där.
Han tolkar det som ett försök att utplåna spår och landmärken. Men han vågar inte stå kvar och studera arbetet.
– Jag är rädd för att stå vid utsatta korsningar inom synhåll för krypskyttar och stridsvagnar. Därför kan jag inte observera eller fotografera det på nära håll. Men det jag ser med egna ögon är tydligt.
Trots att han älskar fotografi och film har han nästan slutat fotografera.
– Jag tycker inte om stadens bleka, livlösa utseende och synen av dess utmattade människor.
Men även där väggar går att laga återstår frågan om hur livet ska fungera under tiden. För Ahmed Abuzaid har vardagen krympt till det mest grundläggande.
– Vi försöker överleva på ett sätt som gör att det känns som om vi lever i mänsklighetens början. Det enda som skiljer är att vi har internet.
Dagarna går åt till att hämta vatten och leta efter läkemedel till föräldrarna. Hans pappa har högt blodtryck och diabetes, mamman högt blodtryck och ledgångsreumatism.
– Jag måste hitta mediciner till dem, men det släpps knappt in några. Vi måste bära vatten så att de kan tvätta sig och duscha. Maten är ett annat enormt problem, den är galet dyr.
Före kriget såg livet helt annorlunda ut.
– Min familj hade det bra ställt. Vi hade marken där stugan står och en lägenhet på 250 kvadratmeter. Vi levde bekvämt och tryggt, vi hade bil. Men vi har förlorat allt.
Just nu ägnas dagarna åt att bygga en toalett, ordna en plats att diska på, snickra några trästolar och köpa enkla sängar till föräldrarna.
Flamman frågar vad han saknar mest.
– Jag saknar platsen där vi bodde, för den var fylld av minnen. Lägenheten är också förstörd, där vi hade så många minnen med familj och vänner. Jag saknar mitt vanliga liv. Jag saknar mitt jobb och min lägenhet i Örebro.
Mest av allt, säger han, saknar han möjligheten att ge sina föräldrar ett värdigt liv.
– Vi är som fångade här just nu. Jag hoppas att det ska bli bättre i framtiden, men ibland när jag ser mig omkring har jag svårt att tro på det.
Tillhör du själv motståndet mot Israel?
– Det är en farlig fråga. Om du inte vet hur situationen är här är det jättefarligt att fråga en person som lever i det här folkmordet. När den andra sidan kontrollerar allt: sociala medier, verkligheten, himlen, gränsen, havet…
Ett flygplan hörs dåna allt högre i bakgrunden.
– Du hör det över mig va? Det är dygnet runt. Hela tiden.
När det har passerat fortsätter han.
– Svaret är nej. Men så klart att folk som bor kvar här fortsätter att kämpa och säga ifrån. Man tvingas acceptera det styre som finns här, som är det enda som gör att människor kan överleva. Jag tillhör den kategorin. Jag är en person som pratar om vad de gör mot oss. Och jag kommer att fortsätta prata. För det här är mitt land.
För att visa vad som har hänt med Khan Yunis skickar Ahmed en film som han spelade in där 2024. Kameran följer vägen han brukade gå för att handla. Inte ett hus som syns är helt.
– Det här är centrala Khan Yunis. Det brukade vara fullt av människor. Nu är allt ruiner. Och luften är full av död, säger han i filmen.
Han utvecklar:
– Det finns ingen plats här att leva på. Folk gör vad de kan för att anpassa sig. För att ha någonstans att bo.
Ovanför honom hörs drönarna cirkulera.
– Nästan varje dag är det någon som dör. Det är ett oerhört tufft liv. Jag tänker att det bara är Gud som ger oss kraft, tålamod och styrka. Om jag inte hade min tro på Gud vet jag inte om jag hade orkat leva kvar.
