I morse klockan 06.29 hölls en tyst minut på flera platser i Israel, bland annat vid platsen för Novafestivalen. Det är samma klockslag som Hamas och andra palestinska väpnade grupper inledde attacken för tre år sedan.

Omkring 1 200 människor dödades och 251 fördes bort som gisslan. Som jag skrev i min ledare efter attacken: ”Det finns inga ursäkter för attacker mot civila.” Jag skrev också att allt pekade mot ”en fortsatt politik för att tvinga bort palestinierna från sina hem tills folket är helt fördrivet”.

Tre år senare har över 74 000 palestinier dödats i Gaza. Minst 21 700 av dem är barn.

Må de dödade israelerna vila i frid. Må de dödade palestinierna vila i frid. Må båda folken få nya ledarskap. Må ockupationen och bosättarpolitiken upphöra.

Tillsammans med Paulina Sokolow har jag de senaste dagarna undersökt vad tre års förstörelse har gjort med Gaza. Vi pratar bland annat med Ahmed Abuzaid, som bor i Khan Yunis med sina sjuka föräldrar och har tvingats fly gång på gång.

– Vi försöker överleva på ett sätt som gör att det känns som om vi lever i mänsklighetens början, säger han medan drönarna dånar i bakgrunden. Det enda som skiljer är att vi har internet.

Förstörelsen är nu så omfattande att den syns direkt iGoogles nya satellitbilder. Vägarna går fortfarande att följa, men runt dem har hela kvarter försvunnit.

En annan vi pratar med är konstruktionsingenjören Muath Humaid, som försöker laga sönderbombade bostäder så att människor åtminstone kan klara vintern. Han säger:

– Skuggan har nästan försvunnit från Gaza.

Husen och träden är borta. Till och med skuggan är borta.

Det är svårt att behålla lugnet inför en sådan fasa. Men efter tre år är problemet inte att världen inte vet. Dödstalen finns, bilderna finns, vittnesmålen finns. I en Novusmätning förra sommaren ansåg sju av tio svenskar att Israel bedriver folkmord i Gaza.

I dagarna har jag också avslöjat att Judiska församlingen i Stockholm ska diskutera sitt förhållande till de politiska partierna. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är i dag utestängda från Judiska centralrådets minneshögtider. Den 2 november ska medlemmarna diskutera både de två partierna och mer generellt vad som krävs för att en politisk aktör ska kunna släppas in igen.

Det är en intressant diskussion just nu. Vänsterpartiet har haft återkommande problem med antisemitiska kandidater, samtidigt som partiledningen har strukit och uteslutit personer när fallen kommit fram.

Sverigedemokraterna har påstått sig göra upp med sin egen grovt antisemitiska historia – samtidigt som man avfärdar SKMA som en politisk motståndare, och påstår att antisemitism inte finns bland etniska svenskar. Partiets sympatisörer sticker också ut med sina högre nivåer av antisemitiska föreställningar.

Frågorna är såriga men samtidigt enkla. Det måste gå att vara kompromisslös mot antisemitism och samtidigt kompromisslös mot det som Israel gör i Gaza. Svenska judar ska inte behöva svara för Netanyahu. Palestinier ska inte behöva svara för Hamas.

Tre år senare borde vi klara av det.