Han var synthare, läste Marx i tonåren och bär numera röd scarf och handsydda loafers. Karim Jebari, forskare vid Institutet för framtidsstudier, har skrivit en bok om världens kollaps, men tror ändå att vi klarar oss – om vi tänker som en haj.
Karim Jebaris kontor ser ut som vilken grå institution som helst, möbler i blekt trä och en ”tålig” växt. Med ett namn som Institutet för framtidsstudier, hade jag kanske föreställt mig mer åt bubblande provrör, svarta tavlor med oändliga ekvationer eller åtminstone flimrande skärmar med krypterade budskap. Min blick fastnar till slut på en kantstött affisch som visar ett svart hål i universum.
Rymden – det är förstås den rätta utsiktsplatsen för en framtidsforskare som Karim, en blick som innefattar ett världsallt med eller utan oss människor. För vad annars ska någon med det heltidsjobbet göra om inte granska och korsköra alla skenande kriser och föreställa sig slutet, medan vi andra ligger vakna i våra sängar i fosterställning?
Sina tankar och observationer om den omtalade världskollapsen har Karim skrivit ned i sin nya bok Människans skymning: Politiskt ansvar i en tid av katastrofer (Verbal, 2026).
I dag är han stiligt klädd: mörkbruna handsydda loafers, blå linnekavaj och en röd scarf omsorgsfullt knuten runt halsen. Den smala mustaschen är kvar sedan tidigare.
– Jag var synthare förut, men kände att jag var färdig med svarta kläder och behövde en ny stil. Så jag började att läsa på.
Han lär mig att färggranna strumpor, som varit trendigt länge, är helt fel.
– De tar bort uppmärksamheten från ansiktet, medan en vit krage ramar in det, förklarar han initierat. Sådan här kunskap har gått förlorad, konstaterar han.
– Nu ser jag på andra med nya ögon.
Det verkar logiskt. Det man inte vet, det ser man inte.
Människans skymning är en biprodukt av ett projekt på institutet. Kapitlen heter ”Global stagnation”, ”Globala katastrofer”, ”Polykris”, ”Krig och varaktig oordning”, samt det inte så uppmuntrande klimaxet ”Irreversibel social kollaps”.
Talesättet ”En olycka kommer sällan ensam” liknar Karim i boken vid ett norénskt familjedrama vid juletid: pappa är full, maten kokar över, mamma ramlar och bryter benet, farmor sover, tv:n står på högsta volym och någon har glömt att stänga fönstret så att en vindpust får stearinljuset att börja slicka gardinerna – och av en ren tillfällighet är hissen i huset ur funktion. Ungefär så kan det bli, fastän i form av översvämningar, skogsbränder, flyktingströmmar, matbrist och väpnade konflikter.
Hur påverkade det dig att föreställa dig de här skräckscenarierna?
– Det var ganska jobbigt. Jag började skriva under pandemin, då jag tror att många av oss mådde dåligt. En del av den svärtan som jag upplevde rent emotionellt finns med i boken.
Ändå säger han att han är optimist. Vi måste inte dö ut. Efter bokens andra halva kommer också en nykter handlingsplan i kapitlet ”Vad bör göras?”
– Mänskligheten är en otroligt häftig grej med många unika egenskaper jämfört med andra djur. Och vi har skapat ett globalt världssamhälle som också är fascinerande och värdefullt, såsom glädje och konst.
Han målar upp ännu en bild: ett ruttet skjul någonstans.
– Om det blir översvämning så kanske du inte blir så orolig, men om det är ett nybyggt hus som du älskar och har planer för, då är det något annat. Då vill du förebygga olyckan.
Det är det vi måste göra: ta itu med problemen.
Karim Jebari menar att vi vant oss alltför mycket vid pessimistiska framtidsscenarier. Han nämner den omdiskuterade texten ”The Uninhabitable Earth” av David Wallace-Wells, publicerad 2017 i New York Magazine, som blev upprinnelsen till diskussionen om ”climate doom”, eller klimatkatastrofism.
– Det finns ett slags mörk njutning i att skildra de här kriserna, och att vi förtjänat dem.
Själv ser han inget lustfyllt i det som han menar ofta företräds av högerns techoligarker. Men njutningen förekommer även i vänstern.
– De tycker att vi ska avskaffa kapitalismen, men drivs delvis av ett förakt för det moderna tillståndet, mot kommersialismen, dekadens. Inte utifrån en kärlek och omsorg för mänskligheten.
Hur ska man läsa din bok?
– De tre sista kapitlen handlar om lösningar och om hur framtiden kunde se ut. Jag ville att en stor del av min bok skulle handla om det och inte bara något kort medskick i slutet.
Felet vi gör, menar Karim, är att vi tror att vi måste hitta roten till det onda, gå till botten med problemet. Det stämmer sällan.
– Lungcancer, exempelvis, botas inte av att du slutar röka. Ibland måste man fokusera på det omedelbara problemet, som cellgifter eller strålbehandling. Eller som i fallet med den urspårade familjescenen, släcka elden.
De omedelbara orsakerna till klimatkrisen är växthusgaser i atmosfären.
– Avskaffandet av kapitalismen i sig löser inte klimatfrågan. Jag anser också att kapitalism behöver avskaffas, men av andra anledningar.
Säger killen som läste Marx Kapitalet i tonåren och gick med i Ung Vänster på gymnasiet.
– En rolig fras är att innebörden av att vara marxist är att tjafsa med andra marxister. Jag tror inte att jag är något undantag från den regeln.
– Marx hade intressanta poänger.
En fråga som behandlas i boken är den om ”det hållbara samhället”. Ett uttryck som upprepas ofta, men som få förstår vad det innebär i praktiken. Där finns till exempel ett förslag som kallas futuristisk accelerationism, vilket handlar om att tekniken, om vi hanterar den rätt, ska föra oss till en optimal lösning. Karims förslag går åt ett lite annat håll:
– Hållbarhet är en illusion. Vi kommer hela tiden att misslyckas med det och då ger man till slut upp. Man jagar ett mål som är ouppnåeligt. Vi har aldrig varit hållbara, varken vi eller några andra icke-mänskliga djur. Vi lämnar alltid lite förstörelse efter oss.
Så vad är lösningen?
– Att bygga förutsättningar åt framtida generationer så att de kan bygga förutsättningar till nästa generation.
Exempel på det?
– Tänk på hajen. Den måste hela tiden vara i rörelse. Om den stannar kvävs den av syrebrist. Samtidigt måste den hushålla med sin energi för att orka.
Denna haj, som är mänskligheten, är dömd till att vara i rörelse.
– Vi ska lösa de problem som vi måste lösa nu. Sedan uppkommer oundvikligen nya problem för framtida generationer att lösa. Så har det varit hela vår historia.
Vad betyder det konkret för Sverige?
– Vi tror att det viktigaste vi gör i Sverige är att minska våra utsläpp. Medan jag menar att vi snarare är relativt ineffektiva i det. Om vi i stället kan gå före att visa hur det kan gå till, kan det ge en minskning i större global skala och åstadkomma en kostnadsminskning.
För ungefär 15 år sedan började Tyskland att stänga ned sina kärnkraftverk för att storsatsa på förnybar energi.
– De omedelbara konsekvenserna blev avstannad utsläppsminskning, ökade kostnader för de fattiga och bidrag till medelklassens solceller, säger Karim Jebari.
– På ytan såg det ut som ett stort misslyckande. Men Tysklands investeringar i solceller bidrog till att det i dag finns billig massproduktion så att fattiga länder har råd att satsa på dem.
Tekniken accelererade med minst ett decennium. Samma förlopp har hänt med vindkraften som också blivit kostnadseffektiv. Nu, menar Karim, är det dags för kärnkraften att gå samma väg.
Hur vill du att folk ska tänka efter att de har läst din bok?
– Med nyfikenhet och med Wikipedia till hands. Då vet de varför det finns en jättestark global och negativ opinion mot geoengineering. Alltså att man manipulerar klimatet för att minska utsläppen. Man förknippar det med krigföring. Det kan komma en nödsituation där vi kan behöva förmörka solen med svavel eller andra partiklar för att kyla ned jorden på konstgjord väg. Det är förstås inte riskfritt, men möjligheten finns där i alla fall.
Mest nöjd är Karim med att hans bok, i stället för att spruta ut fakta som är svåra att komma ihåg, bjuder på en rad modeller som förklarar sammanhangen, som den med julaftonen som modell för klimatkrisen.
– I stället för kris tror jag att det är bättre att tänka på det som en sårbarhet. Jag pratar om vad som kommer att hända med mänskligheten framöver. Om vi klarar oss.
Gör vi det?
– Jag är i alla falla ganska hoppfull.
