Miljöpartiet är i dag näst största parti i hans hemort Jokkmokk, som de senaste åren blivit det starkaste gröna fästet i samtliga val – tätt följt av andra inlandsorter som Gällivare och Åre. 1982, när MP just bildats, klarade man sig precis över spärren i kommunen – samtidigt som Socialdemokraterna fick nästan 60 procent. 

Numera landar Socialdemokraterna i Jokkmokk på 27,4 procent, och Miljöpartiet har knappat in som andra största parti, fem procent bakom. Sedan rekordåret 1994 har Socialdemokraterna tappat mellan 20 och 25 procentenheter, i både Västerbotten och Norrbotten. ”Klassröstningen störtdyker”, menar statsvetaren Simon Matti i SVT, och kopplar utvecklingen till en försvagad koppling mellan industrin och arbetarrörelsen.

Kirunabon Egil Sturk har tidigare representerat SSU, och är nu aktiv i tankesmedjan Nova Norr, som finansieras av LO, ABF och två folkhögskolor. Efter valet är han en av många som analyserat varför rödfärgen flagnat:

– Vi ser att plånboksfrågor, affordability, fått stor plats i både högerns och vänsterns agenda. Vänsterns är något mer stadsinriktad, kretsar kring hyror, mat- och biljettpriser, medan högern fokuserat mer på bränsle- och elpriser, säger han till Flamman.

– Att Moderaterna lyckats öka i nästan hela Norrland detta val tror jag har att göra med de frågorna. Tittar man på skatteutjämningssystemet, som ska fördela resurser någorlunda jämlikt över landet, är orter som Kiruna och Gällivare nettoutbetalare medan Sveriges största städer är nettomottagare.

Skenande elräkningar under nio-månadersvintrar, i ljuset av siffror som att 80 procent av all svensk vattenkraft – och 40 procent av all svensk el – produceras i norra Sverige, sätter rörelser som Elupproret i Jokkmokk i ett sammanhang. I många debatter återkommer samma paradox – klyftan mellan underfinansierade avfolkningskommuner utan grundläggande samhällstjänster, som samtidigt tycks fungera som motor och bränsletank för resten av landet, och betraktas som framtidens guldgruvor av utländskt storkapital.

– Plånboksdebatten kan bli väldigt ensidig, med påståenden som att ”bränslepriserna gör det dyrt att åka till tandläkaren!” tycker Henrik Blind.

– Jo: men hur kommer det sig att tandläkaren ligger tio mil bort? Varför är inte den politiska diskussionen ”Jokkmokksbor sparar semesterdagar för att hinna till tandläkaren”, eller ”måste åka till Gällivare för att göra sin mammografi”?

Andra unga Socialdemokrater, som SSU Västernorrlands ordförande Aron Carlsson, talar om ett parti som ”förlorat sin förnyelse”. Han vill se fler satsningar som gör att länets unga inte flyttar söderut – samtidigt som Magdalena Andersson pratar om statliga stöd som ska få fler ungdomar att flytta norrut för jobb.

Även miljöpartisten Henrik Blind ser ett socialdemokratiskt parti som ”inte riktigt hängt med i tiden”:

– Jag har respekt för att man vilar på anor och traditioner från tidigt 1900-tal, och att vi i jämförelse är en väldigt ung rörelse. Men Socialdemokraterna i Norrland har kanske inte putsat linsen på ett tag.

För honom luktar retorik med ett ensidigt industrialiseringsfokus 1960-tal, och ”ekonomiskt tunnelseende” som inte hör hemma i ett allt mer ”kunskapsdrivet” samhälle.

– Jag brukar säga att naturen är som en del av våra vardagsrum, man vet inte var huset slutar och skogen börjar. Vi här ser vad som händer i markerna, och de stora industrierna verkar bara se dollartecken när de pratar om vår region. 

Palantir-miljardären Alex Karps skogsköp i Härjedalenhar fått stor medial uppmärksamhet de senaste veckorna, men det nystartade Norrlandspartiet – som lyckades väljas in i samtliga kommuner i Västernorrland – har fokuserat på att stoppa Googles planerade datacenter i Torsboda.

”En större del av värdet från vår el och våra naturresurser måste stanna här och bygga vårt samhälle och vår välfärd så vi kan bibehålla att ha skolor, sjukvård och äldreomsorg kvar utan att behöva skära ned”, skriver partiet på sin kampanjsajt ”Stoppa Google”:

”Norrland är en rik del av Sverige om man kollar på hur mycket naturresurser vi har.”

Vi är län som har gemensamma förutsättningar, och bidrar med väldigt mycket naturresurser, men har också de högst beskattade kommunerna.

Det som fick Vilhelminas tidigare S-kommunalråd Magnus Johansson att gå över till Miljöpartiet var återöppningen av gruvan i Stekenjokk. I SVT menar han att Socialdemokraterna har ”en förlegad syn på jobb”, där bara ”gruvan, skogen eller verkstadsgolvet” räknas.

Egil Sturk efterfrågar något likt det Norge och Finland införde 2024 – att en viss nivå av ersättningen från stora lokala producenter, exempelvis en gruva, går till lokalsamhället:

– Både C, S och V har börjat prata mer om naturresursersättning. Vare sig det handlar om vattenkraft, vindkraft, gruvor eller skog är det en fråga som berör många. Det är klart det skapar frustration, och driver på utflyttningen från landsbygden, när man hela tiden förväntas göra mer med mindre.

Strax innan valet satte regeringen igång en utredning om just ”lokal gruvpeng till kommunerna”, som i framtiden kan komma att få en del av den mineralersättning vissa markägare redan får. 

– Folk är generellt inte lika entusiastiska när det kommer bolag från Kanada eller Australien, som man inte uppfattar bidrar så mycket till lokalsamhället. De löser ju ofta lokal kompetensbrist med ”fly-in, fly-out”, alltså externa arbetare som inte betalar kommunalskatt fastän de bor och jobbar på orten, säger Egil Sturk till Flamman.

– Men många gruvor, som Kaunis Iron i Pajala eller Talga utanför Vittangi, har också haft det kärvt ekonomiskt. Man drabbas hårt av malmpriser, och konkurrens från Chile och Sydafrika. Nyuppstarten av Kaunis räddade i stort sett Pajalas ekonomi.

I Pajala fick Miljöpartiet knappt mer än två procent i kommunvalet – men Vänsterpartiet nästan 32, och blev därmed största parti. Gruppledare Linda Jonsson beskriver hur en ”två år lång valrörelse”, med tydligt fokus på att hålla ihop en polariserad kommun, burit frukt.

– Vi har dragits med ganska stora konflikter mellan byar och centralort, som väl egentligen går ända bak till kommunsammanslagningen på 70-talet, berättar hon för Flamman.

Linda Jonsson beskriver hur även Pajalas socialdemokrater splittrades itu, när den gamla partiföreningen ”kuppades” av ”föräldrar och en badhusförening”, vilket fick gamla företrädare att starta alternativet ”Framtid S”. Att partiets självklara ställning i Norrland börjat krackelera ser hon som ett resultat av allt starkare konkurrens:

– Man har svårt att svara upp när Vänsterpartiet tagit fram sitt ”Norrland i centrum”-paket, och Centerpartiet pratar allt mer om att ”hela Sverige ska leva”. Vilket värde bidrar vi faktiskt med, vad får vi tillbaka, och hur kan vi förändra det? Min upplevelse är att de enda som inte lyckats formulera det är Socialdemokraterna.

För henne är begreppet ”Norrland” viktigt, och inte bara en slarvig hopklumpning söderifrån:

– Vi är län som har gemensamma förutsättningar, och bidrar med väldigt mycket naturresurser, men har också de högst beskattade kommunerna. Arjeplog är långt från Gävle, men jag känner en vikt i att Norrlandsidentiteten håller ihop oss – snarare än begrepp som ”Norra Sverige”, som jag snarare tycker slår in en kil någonstans mellan Västerbotten och Jämtland, och försvagar oss. 

Per Geijer-fyndigheten i Kiruna – i konflikt med Gabna sameby, precis som Kaunis Iron varit – blottar nästan alla gruvfrågans konfliktlinjer samtidigt. LKAB pekar på de sällsynta jordartsmetallerna som nödvändiga för grön omställning och europeiskt självförsörjande, även om urfolks- och renskötselrätt hamnar i kläm. 

”Ska vi utveckla våra samhällen är det ofta någon som måste backa”, menar Niklas Johansson från LKAB i SVT:

– Du kan inte bygga en elbil utan permanentmagneter. Den som har en mobiltelefon kan inte vara emot gruvor. Alla kan inte få precis som de vill, inte vi heller.

I Kiruna gick Kristdemokraterna kraftigt framåt i valet, och lyckades mer än dubbla sina mandat i kommunfullmäktige – mycket tack vare Krister Pounu, vars kritik mot ”rennärningen som riksintresse” och dess ”särbehandling” har gjort honom både rikskänd och kontroversiell.

– De grejerna har ju gett mig en plattform, ett utrymme att också jobba med en massa annan lokal politik. Men marktillgång är så klart en viktig fråga i Kiruna kommun, säger han till Flamman.

Frågan om mineralåterbäring beskriver han som ”något vi och Socialdemokraterna tycker lika om”:

– Åtminstone i Kiruna är vi överens om att mer pengar borde stanna lokalt. Men man kan ju uppnå olika nivåer av trovärdighet, även om man driver samma frågor. Valresultatet pekar på att folk litar allt mer på oss. Det handlar på ett sätt om att äga frågan.

Kristdemokraten Krister Pounu har själv samisk bakgrund, liksom Jokkmokks Henrik Blind, som stridit mot etableringen av Beowulf Minings gruva i Gállok – ett bolag som nu sitter i ekonomisk kris, sedan man utlyst handelsstopp mitt i en stor planerad investering.

– Jag blir ofta provocerad av hur gruvindustrin fått skriva hela historien om Norrland. I Vuollerim har man hittat 6 000 år gamla spår av mänsklighet, påminner Henrik Blind om.

– Att Miljöpartiet växer här tror jag är ett tecken på att folk är trötta på den ensidiga bilden av sina orter, som platser som ”aldrig hade funnits” om det inte vore för gruvorna eller vattenkraften.

Även Egil Sturk ser hur gruvornas tunga miljöpåverkan emellanåt lyckats ena fiskare, jägare, renskötande samer och friluftsentusiaster mot en gemensam fiende:

– Man delar en upplevelse av att bli överkörd. Nya alunskiffergruvor är särskilt kontroversiellt, detsamma intill nationalälvar och viktiga sjöar. Jag tror det är huvudorsaken till att Miljöpartiet, som förut varit lite paria i inlandet, lyckats bryta genom på allvar.