Efter murens fall förlorade Eisenhüttenstadt halva sin befolkning. Nu försöker den gamla DDR-staden locka tillbaka invånare med billiga bostäder och grönskande kvarter. Kan den bli en förebild för dagens Tyskland?
– Dzień dobry!
Tonåringarna som far förbi på elsparkcyklar är inte från Polen. Men efter några dagar i Eisenhüttenstadt och vid gränsen längs Oderfloden förstår jag att det är en grej här: att slänga ur sig polska fraser.
– Vi älskar Polen. De är ärliga människor. De får saker gjorda, utbrister en kvinna på ett bageri.
För bara några år sedan var känslorna inte så varma.
Den ekonomiska utvecklingen har onekligen skiftat fokus: Brandenburg, där Eisenhüttenstadt ligger, är granne med ett av Europas mest framgångsrika produktionsområden. Polen är EU:s sjätte största ekonomi och över hälften av landets totala produktion står Polens västra vojvodskap (län) för, varav flera gränsar till Tyskland. I Brandenburg är tillväxten obefintlig, vilken den varit i många år.
Eisenhüttenstadt förefaller kanske därför som en avig plats för att studera tysk framtidsanda.
Staden grundades i DDR 1950 som en ”new town”, en småstad byggd från grunden. Fram till 1961 hette den Stalinstadt och var helt ägnad stålproduktion.
Den var i sig ett uttryck för de nya politiska och ekonomiska allianser som hade slutits under sovjetiskt övervakande efter andra världskriget. Rysk järnmalm och polskt kol skulle på tysk mark skapa det nya ”fredsstålet”.
Eisenhüttenstadt blev en symbol för det socialistiska samhällsbygget. Men som alla städer som placerar sina värden enbart i framtiden också sårbar. De blir lätta offer när ideologier eller ekonomier försvinner.
Efter murens fall blev stadens stolta arv till en belastning.
Från 53 000 invånare 1990 till knappt 25 000 i dag och en markant demografisk obalans: genomsnittsåldern ligger på knappt 50 år, mot 45 i landet i stort. Var fjärde lägenhet står tom. Stålverket är ännu i drift, men försörjer numera cirka 2 000 anställda mot tidigare 16 000.
Jag har varit här förut. Det är en påfallande välhållen stad.
De billigare hyreshusen i stadens utkant revs i takt med att lägenheterna blev tomma. Men de eleganta bostadskvarteren från 1950-talet sköts omsorgsfullt. Ett bevarandeprogram från 2008 lyfte staden, åtminstone ytligt, ur dess prekära läge.
De stora bostadsgårdarna uppvisar en diskret socialrealistisk arkitektur som andas både nyklassicismen och Jugend: ljusa och gula fasader, tulpaner och solrosor smyckar balkongräcken och fasader.
Gårdarna har vattenspeglar och konst överallt, ofta skulpturer på arbetare i mjuka, vilande poser. Man rör sig över gårdarna, mer än på gatorna. Det är en storgårdskultur. Här skulle arbetarna komma cyklande hem från arbetet. Här skulle grannskapen samlas, här skulle det lilla livet få ta form.
Efter saneringen såg Eisenhüttenstadt ut att må bättre än den gjorde. Det fanns under 2010-talet också ett behov att få estetisera det socialistiska stadsprojektet. Staden blev kulissmiljö för flera filmatiseringar om DDR-tiden, platsen för ett slags östtysk Truman show.
Jag hinner bara tänka tanken så snubblar ett barn ut från en av portikerna, ser vilsen ut, försvinner in på gården igen. Det är som att bevittna någon annans dröm om ensamhet.
Eisenhüttenstadt har alltjämt den känsla av hägring som man kan återfinna hos många nya städer; något magiskt dyker upp som inte borde vara här. Ett drömbygge i landskapet.
Men nu vill staden bli något mer än ett minnesmärke över en försvunnen framtid.
Jag träffar Emil Prehm, arkitekt från Berlin som flyttade till östra Brandenburg för tio år sedan, frustrerad över att ”min tid och min miljö var intecknad och nedsmutsad i förväg utan att jag blivit tillfrågad”. Han sökte sig ut på landsbygden och fick småningom jobb på ett bostadskooperativ i Eisenhüttenstadt.
Vi äter våfflor med björnbär på Café Delizia i närheten av muséet för ”utopi och vardag i DDR”, stadens främsta kulturella besöksmål. Grädde har fastnat i hipstermustachen och han pratar ivrigt:
– Jag tror att jag är på rätt plats vid rätt tid. Det är bra att jag som västtysk jobbar i öst. Egentligen spelar det mindre roll var man kommer ifrån. Det viktiga är att människor lär sig att gilla andra perspektiv i stället för att fastna i gammalt tjafs om Ossis och Wessis.
Det som en gång utformades utifrån socialistiska ideal har kvaliteter som svarar väl mot dagens krav på ekologisk långsiktighet och god livsmiljö.
Det är de gamla, inte alltid kärvänliga beteckningarna för öst- och västtyskar. Mer än 35 år efter återföreningen lever motsättningarna kvar.
När jag träffar Prehm har Alternativ för Tyskland precis nått stora valframgångar i granndelstaterna Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern. Även här i Brandenburg är partiet starkt och skulle i dag få drygt 30 procent av rösterna. Men borgmästaren som valdes förra året är socialdemokrat.
Jag frågar Prehm om den politiska utvecklingen. Han är inte förvånad över framgångarna. Något måste förändras, menar han.
Så snart Alternativ för Tyskland går framåt i östra Tyskland riktas uppmärksamheten inte bara mot partiet, utan mot hela landsdelen. Prehm säger att det är som om en hel region skulle kunna uppfostras som ett olydigt barn.
– Det perspektivet är inte bara bekvämt, säger han.
– Det bortser också från de politiska processer som har präglat de senaste 30 åren. Det är inte så att demokratin i öst håller på att misslyckas. Men den utsätts för prövningar, precis som den kommer att göra i väst. Östra Tyskland är en seismograf för samhällsutvecklingar som också väntar västra Tyskland.
Även i ett samtal med ekonomen Enrico Hamann från stadens fastighetsbolag kommer den politiska situationen på tal:
– Kom ihåg att de flesta av de äldre invånarna som fortfarande bor kvar i Eisenhüttenstadt aldrig har levt någon annanstans. De ser inte längre vad som finns att bygga vidare på, utan känner sig bara hotade och Alternativ för Tyskland är bra på att piska upp stämningen.
Det handlar inte bara om att få människor att upptäcka en bortglömd stad. Även synen på det socialistiska stadsbyggandet håller på att förändras.
Han fortsätter:
– Men berätta för unga människor i Berlin som har idéer och projekt de vill förverkliga att här kostar en lägenhet på 100 kvadrat i de historiska kvarteren 600 euro i månaden. Det blir ett annat intresse då.
Det är här framtidshoppet kommer in.
Under senaste åren har Prehms bostadskooperativ bjudit in olika grupper att upptäcka Eisenhüttenstadt på cykel. Många väntade sig en anonym prefabricerad betongklump men möter i stället en genomtänkt stadsmiljö med stora kvaliteter.
Framför allt finns här något som blivit allt mer sällsynt i Tysklands storstäder: gott om utrymme till överkomliga priser.
– De flesta ser snabbt stadens potential. Framför allt att den kan erbjuda allt som perverterats och gjorts omöjligt i större städer som Berlin, Hamburg eller München: billiga, attraktiva bostäder, lediga lokaler och möjligheten att bygga upp starka lokala nätverk, förklarar Enrico Hamann.
Han radar upp fördelarna. Här finns skolor, sjukhus, teater och infrastruktur som i dag är underutnyttjad. Berlin ligger två timmar bort, Europauniversitetet i Frankfurt an der Oder bara 20 minuter. På andra sidan gränsen finns de växande polska industriregionerna.
– Här finns plats för människor att bygga communities, något många tycker är avgörande för ett bra liv. Eisenhüttenstadt skulle kunna bli en modell för en ny typ av hållbar mellanstor stad, mellan storstad och landsbygd.
Frågan är bara hur man får människor att flytta hit.
Staden använder alla medel man kan komma på för att få tillbaka invånare, särskilt de unga. Man lanserade förra året ett evenemang där man kunde ansöka om att bo gratis i en möblerad, vacker trerumslägenhet, bli stammis på krogen och följa med på vandringar längs floden och i skogarna vid den polska gränsen.
Intresset blev enormt. När ansökningstiden gick ut hade staden fått omkring 2 000 förfrågningar från hela världen. Av de tre vinnarna valde två att stanna i staden.
Men kampanjen fick effekter långt utöver själva provboendet. Enligt kommunen hade den fram till sommaren 2026 bidragit till att 13 personer flyttat till Eisenhüttenstadt och tio nya hyreskontrakt tecknats.
I år upprepades försöket. Fem personer fick chansen att provbo i staden och fyra av dem uppgav efteråt att de allvarligt övervägde att flytta dit.
Migrationsforskaren Daniel Kubiak (bilden) på Humboldtuniversitet har utvärderat liknande jippon och menar att de ofta är framgångsrika. Inte minst för att bryta fördomar.
– Många östtyska städer behöver kampanjerna därför att – trots alla reella problem – imagen ändå är värre än verkligheten.
Det handlar inte bara om att få människor att upptäcka en bortglömd stad. Även synen på det socialistiska stadsbyggandet håller på att förändras.
Internationellt växer intresset för socialistiska planstäder som Nowa Huta i Polen, Novi Beograd i Serbien, Dunaújváros i Ungern och stadsdelar som Poruba i Ostrava i Tjeckien.
Uppmärksamheten kring dessa miljöer handlar inte om en nyväckt fascination inför new towns eller socialistisk byggnadshistoria. Det har snarare blivit tydligt att många av den socialistiska stadsplaneringens grundidéer är relevanta i dagens diskussioner om klimatneutrala, motståndskraftiga och socialt hållbara städer.
Bostadsområdenas tydliga struktur, de stora grönområdena och den täta bebyggelsen, där mycket kan nås till fots, ger goda förutsättningar för ett välfungerande stadsliv med låg miljöpåverkan. Det som en gång utformades utifrån socialistiska ideal har kvaliteter som svarar väl mot dagens krav på ekologisk långsiktighet och god livsmiljö.
Särskilt införandet av så kallade ”urbana digitala tvillingar”, det vill säga digitala avbildningar av staden som bygger på sensordata, geografisk information och realtidsdata, håller på att förändra stadsplaneringen i grunden.
I Eisenhüttenstadt används sådana system för att optimera energianvändningen och simulera nya användningsområden för tomma byggnader. Samtidigt ersätts tidigare epokers centraliserade planeringsideal med en mer transparent stadsutveckling där invånarna kan delta via samtalsforum och digitala stormöten.
När Tyskland brottas med bostadsbrist, klimatomställning och ekonomisk osäkerhet framstår flera av dess gamla ideal som förvånansvärt moderna.
Enbart genom stålverket har Eisenhüttenstadt förfogande över mer än tillräckligt med spillvärme. Staden har dessutom ett fjärrvärmenät som anlades redan när den byggdes i början av 1950-talet. Om värmeproduktionen kunde baseras på koldioxidneutrala energikällor skulle staden bli klimatneutral.
Sedan 2024 finns ett beslut på federal nivå om stöd på 1,3 miljarder euro för att minska koldioxidutsläppen från ArcelorMittals stålverk i Eisenhüttenstadt och Bremen. Planen innebar att masugnar skulle ersättas med elektriska ljusbågsugnar och anläggningar för direktreduktion, som på sikt skulle drivas med grön vätgas.
I juni 2025 meddelade dock ståljätten att den inte tänkte genomföra de planerade investeringarna. De höga energipriserna och de osäkra ekonomiska förutsättningarna gjorde projekten olönsamma.
Därmed är framtiden för stadens viktigaste industri fortfarande oviss.
Det finns en paradox i allt detta. Det socialistiska system som en gång skapade Eisenhüttenstadt är sedan länge borta. Men när Tyskland brottas med bostadsbrist, klimatomställning och ekonomisk osäkerhet framstår flera av dess gamla ideal som förvånansvärt moderna. Här finns billiga bostäder, sommargrönskande gårdar och samhällsservice på gångavstånd. Samtidigt står stålverket, som en gång gav staden dess existensberättigande, åter inför en osäker framtid.
När jag går mellan de ljusa husfasaderna är det svårt att inte se möjligheterna.Ännu saknas människorna som ska fylla platsen och rollerna. De lär inte infinna sig inom en snar framtid.
Jag möter ingen, men känner mig iakttagen bakom fönstrens florgardiner.
