Många undrar nog varför Centerpartiet går till val på att skapa låsningar, på tvärs med sina väljare. Kan det vara för att efter trogen tjänst väntar en plats i skoljätten Academedias styrelse?
Numera går det inte en dag utan att Centerpartiet sätter sig på tvären.
Under dagens omröstning planerar partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist att rösta nej till Magdalena Andersson. Detta trots att hon stå bakom den socialdemokratiska kandidaten som sin statsminister.
– Det krävs en samsyn om vilken politik som ska genomföras, förklarar hon.
Så låt oss sammanfatta.
Centerpartiet går till val på två röda linjer: att hålla Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet borta från makten. Till slut ställer man sig bakom Magdalena Andersson som statsminister, men vidhåller barriären mot V med hänvisning till deras olika politik i ekonomiska frågor, om Nato, samt Vänsterpartiets kandidater som uttryckt antisemitism.
Men Vänsterpartiet driver inte ett utträde ur Nato, och den ekonomiska politiken är en förhandlingsfråga. V har åtta procent och C sju, så att låtsas som att ett V i regering innebär att hela partiprogrammet förverkligas är bara trams.
Att Vänsterpartiet inte har full koll på sina kandidatlistor är helt sant. Men Centerpartiet har knappast heller anledning att skryta med personkontrollen. För några år sedan hade man dels en minister (som senare friades) som hänvisade till ”vikingasjukan” efter anmälningar om tafs, medan andra företrädare har avslöjats med kopplingar till dömda pedofiler. Ivar Arpi krävde då att partiet skulle skriva en vitbok om pedofili. I dag hade det väl kallats ”röda linjer mot pedofili”, men knappt två år senare är det Centerpartiet som håller samma låga nivå.
Samtidigt, vilket är mest provocerande, påstår man sig vara den resonliga parten.
Jag har tidigare jämfört partiet med den där kompisen som omöjliggör en resa med anmärkningar på varje utflyktsmål och restauranger. För att till slut, när alla sitter och käkar jordnötter i hotellrummet, förklara hur tröttsamt det är att vara alla andra till lags.
Vad får de ut av att omöjliggöra svensk politik?
Kanske kom en ledtråd i måndags. För mitt under denna charad föreslås Annie Lööf till skoljätten Academedias styrelse. Valberedningen lyfter särskilt hennes erfarenhet av ”regulatoriska miljöer”. Och eftersom en klar majoritet av Sveriges befolkning varit emot vinstutdelning i vård och skola i decennier, inklusive 58 procent av Centerpartiets egna väljare, är det förstås ovärderligt med personliga band till lagstiftare.
Det räckte alltså inte att lämna vinsterna i fred. Man skulle också prata snällt om dem.
Inte minst som koncernen den 31 augusti rapporterade en vinst efter skatt på 385 miljoner kronor bara under årets andra kvartal.
”Nej, nej”, svarar koncernens vd Marcus Strömberg på TT:s fråga om beslutet att skjuta på aktieutdelningen till december beror på att det är valår. Han menar till och med att ”det kanske skulle vara bra att några av de röda kommer till makten”.
I tisdags var aktien uppe i rekordhöga 108,80 kronor. Investerarna verkar inte direkt ligga sömnlösa inför risken att Sverige gör något åt skolbolagens vinstjakt.
Samtidigt rasade Sveriges resultat i läsning och matematik i Pisamätningen 2022, och forskare har länge pekat på vinstintressets skadliga inverkan på skolan.
Men Sverige är en demokrati, och en stabil majoritet vill ha bort vinsterna. Hur kan ägarna vara så lugna?
Svaret finns i våra ”regulatoriska miljöer”, där den som sätter stopp för folkviljan kan se fram emot en toppost.
I januariavtalet 2019 band Annie Lööf den socialdemokratiska regeringen till att inte begränsa vinsterna. När utbildningsminister Anna Ekström samma år kallade skolbolagens vinster ”provocerande” läxade Lööf upp regeringen i riksdagen: ministrarna måste ”välja hur de uttrycker sig”. Det räckte alltså inte att lämna vinsterna i fred. Man skulle också prata snällt om dem.
Och Annie Lööf är knappast ensam med att kryssa mellan toppolitiken och skolbolagen. Hennes partikollega Sofia Larsen gick från att leda riksdagens utbildningsutskott 2006–2010 till just Academedias styrelse och vidare till en chefsroll i koncernen. 2021 blev hon dessutom ordförande för Friskolornas riksförbund.
Men frågan är vilka Centerpartiets politiker känner sig mest ansvariga inför – sina väljare eller sina framtida arbetsgivare.
Lotta Edholm gick från skolborgarråd i Stockholm till att 2021 ansluta sig till Tellusgruppens styrelse, för att året därpå utses till liberal skolominister. Den tidigare partiledaren Lars Leijonborg gick från utbildningsminister till ordförande för den statliga Friskolekommittén, och blev 2016 ordförande för Friskolornas riksförbund.
Det är intressant att just mittenpartierna uppvaktas så starkt av friskolelobbyn. Kan det vara för att de skapar till synes oförklarliga låsningar i svensk politik?
Visst viftas det fortfarande med ”frihetsargumentet” – som om en illa fungerande skola leder till större frihet i samhället. Men då glömmer man att Centerpartiets väljare vill dra åt bolagens söta skolpengakran.
Deras väljare tycker dessutom att man ska sluta bråka och samarbeta vänsterut. Enligt en färsk undersökning vill 72 procent se en kompromisslösning medan 19 procent föredrar ett extra val.
Men frågan är vilka Centerpartiets politiker känner sig mest ansvariga inför – sina väljare eller sina framtida arbetsgivare.
