– Finns det några ryska eller kinesiska spioner här? I så fall får jag be er att lämna lokalen, så att vi inte får problem. 

En kort äldre herre i rödrutig flanellrock drar ned skrattsalvor.

Det är en klar höstkväll i Bryssel och folk har samlats i en överfull lokal nära EU-parlamentet. Medelåldern ligger någonstans mellan 50 och 60. En överväldigande majoritet är män i kavaj. Många känner uppenbarligen varandra, och nickar respektfullt mot de EU-parlamentariker som tagit sig hit. Detta är kärnan i EU-bubblans högernationalistiska kotteri.

Talaren är Frank Füredi, en 79-årig ungersk-kanadensisk sociolog och tidigare ordförande för tankesmedjan MCC, som nyligen upplöstes. En gång var han trotskist och medgrundare till brittiska Revolutionary Communist Party. Sedan gjorde han vad man brukar kalla en ”ideologisk resa”.

Han var en centralfigur i kretsen kring Living Marxism, senare omdöpt till LM. Efter att den lades ned startade några av medarbetarna den ”yttrandefrihetsfundamentalistiska” nättidningen Spiked. Füredi följde med på resan.

En fingervisning om hans ideologiska utveckling ges av titlarna på hans första och senaste bok: The Soviet Union demystified: A materialist analysis (1986) och The war against the past: Why the west must fight for its history (2024).

– Ända sedan jag kom till Bryssel har jag konstant utsatts för påtryckningar, från EU-kommissionen, från Bryssels borgmästare, och från Antifa, vilket är några av de organisationer som förgäves har försökt sänka oss, fortsätter han.

– Men i slutändan lyckades en allians mellan den koloniala ungerska regeringen och EU-kommissionen stänga ned MCC Brussels.

MCC står för Mathias Corvinus Collegium, en privat ungersk utbildningsstiftelse som länge finansierades av premiärministern Viktor Orbán och som utvecklades till en plantskola för hans högerpopulistiska parti Fidesz.

När partiet förlorade regeringsmakten i april till centristen Péter Magyar förlorade stiftelsen sin främsta inkomstkälla och i september lades den ned. Det innebar också slutet för MCC Brussels, som Füredi har styrt sedan 2022.

Men redan i slutet av september lanserades ersättaren för MCC: Freedom and soverignty initiative (FSI). Det är den gruppen som nu bjudit in till lanseringsmöte. Det är inget litet företag de har framför sig: det självpåtagna uppdraget är inget annat än ”Europas kulturella räddning”, förklarar Füredi.

– Vi måste rädda den europeiska civilisationens kulturella arv. Det arvet är under konstant hot. Över hela Europa finns krafter som är direkt fientliga, som hatar vad Europa står för och hatar vad det innebär att vara europé.

Många tror att detta är små grupper utan inflytande, säger han. Men det räcker med att se på vad som händer på Paris gator. 

– Det är ett slags avciviliserande kamp, där många involverade i demonstrationerna egentligen hatar Frankrike, de avskyr vad det innebär att vara fransk. 

Inte ens 68-rebellerna var så hatfulla, menar Füredi, för de hade i alla fall en ideologi och såg sig som fransmän.

– De här människorna anser att vara europé och att vara kristen, att tillhöra dess renässans- och upplysningskultur, är moraliskt underlägset. De tror att de är bättre än vi och att de har all rätt att förstöra det vi har byggt upp under tusentals år. 

Över hela Europa finns krafter som är direkt fientliga, som hatar vad Europa står för och hatar vad det innebär att vara europé.

Temat för kvällen, under parollen ”så nära, så långt borta”, är huruvida ”högern underpresterar” i Europa. Nytt är att man måste betala inträde, eller som en konferencier skämtar:

– Denna kväll är unik i det att folk i Bryssel äntligen betalar för sig. 

Tiden då Ungerns regering stod för notan är tydligen förbi. Men biljettpriset på 15 euro förklarar knappast hur en organisation som enligt egen uppgift förlorat all finansiering har råd att hyra in sig i lokaler ett stenkast från EU-parlamentet.

För att diskutera den europeiska högerns utsikter har man samlat en panel bestående av EU-parlamentariker från franska Nationell samling och Alternativ för Tyskland samt FSI:s egen personal. Trots kvällens diskussionstema utstrålar talarna självförtroende. Bakslaget i Ungern har knappast rubbat tron på den egna rörelsens medvind.

– Saker har förändrats enormt sedan jag kom till Bryssel för fyra år sedan, säger FSI:s politikansvarige Jacob Reynolds.

– Val efter val har visat kraften i vårt politiska alternativ. Och till och med där vi har förlorat har våra motståndare, särskilt mittenpartier, tvingats att tala vårt språk och stjäla vår politik, även om de ibland måste ta avstånd från sitt eget politiska arv för att stanna vid makten.

Han lyfter också fram den ökande kamratligheten mellan de olika högerextrema partigrupperna i Europaparlamentet, som tidigare präglades av konkurrens och fientlighet. 

Nationell samling tillhör den två år gamla gruppen Patrioter för Europa, som bland andra även hyser Fidesz, Dansk Folkeparti, italienska Lega och spanska Vox.

Alternativ för Tyskland tillhör den mycket mindre gruppen Europa av suveräna nationer. Den bildades också 2024, men av de partier som ansågs för extrema för Patrioter för Europa, såsom franska Reconquête och den ungerska Jobbik-utbrytningen Vårt hemland. Vid denna tillställning går det dock knappt att skilja talarna åt, om det inte vore för deras franska och tyska brytningar.

Sverigedemokraterna lyser samtidigt med sin frånvaro. De tillhör en tredje grupp, Europeiska konservativa och reformister, som en gång grundades av det brittiska Tory-partiet, och som i dag innehåller något mer rumsrena partier, som det flamländska regeringspartiet NVA och polska Lag och rättvisa, men också Italiens bröder och Sannfinländarna.

Helt fri från sprickor är den europeiska högerpopulistiska internationalen uppenbarligen inte. 

Inramningen med röda tygstolar i en färglös konferenslokal gör att man skulle kunna missta kvällens möte för en lobbyfirmas kickoff. Men när Alternativ för Tysklands Europaparlamentariker Christine Anderson tar till orda påminns man om vad detta är för tillställning.

– Jag vill uppmana alla agenter från Verfassungsschutz att också lämna lokalen, säger hon med hänvisning till den tyska författningsskyddstjänsten som sedan 2019 övervakar hennes parti.

Publiken brister ut i skratt.

– De har kastat allt de har mot oss och till och med ställt oss under övervakning. Men här är vi. Folket har sagt: Nog nu! Och som ni vet hade vi nyligen val i Sachsen-Anhalt där AfD fick 43 procent, säger hon till rungande applåder.

Bryssel hotar nu med att dra in EU-stöd till delstaten, hävdar Anderson.

– Om folket inte röstar som de borde kommer Bryssel att intervenera och se till att ni lär er läxan. Så säg till dem: Ni kommer aldrig att lära er läxan! För vi lever i en demokrati, vi har frihet och vi har en rättsstat, och vi kommer att kämpa för det så länge vi lever. 

Hon fortsätter att tala över applåderna.

– Vi kommer att kämpa för våra hemländer. Våra hemländer är värdefulla gåvor som vi ärvt av våra fäder och förfäder, och de spillde bokstavligen sitt blod för att kämpa för dem så att de kunde ge dem till oss. Vi måste bevara det så att vi kan ge det vidare till våra barn.

Med tanke på att hennes hemland är Tyskland kan man förstå varför hennes parti sitter i en egen grupp.

Anderson är en fullblodspopulist som gjort motstånd mot vacciner och masker till hjärtefrågor, och 2022 ställde hon sig på de protesterande kanadensiska truckförarnas sida. Effekten märks i rummet, där flera rycks med av hennes retorik. Bland de stående längst bak hörs dundrande applåder när hon talar.

En lugnare ton anläggs av Virginie Joron från franska Nationell samling. Men också hon drar ned applåder när hon på knagglig engelska nämner att hennes parti, efter de senaste lokalvalen, för första gången har lyckats nå 60 ledamöter i franska senaten och därför kan bilda en egen grupp.

Hon nämner också konflikterna i det högerextrema blocket, som Ryssland, USA och ”effekten av vissa ekonomiska val”. De bleknar dock mot nyckelfråga partierna är överens om: gränskontroller och slut på massinvandringen. Eller som Christine Anderson kallar det, ”invasion”.

På frågan om vad som hindrar partierna pekar Anderson på den tyska lagstiftningen mot att trivialisera Förintelsen. Den hindrar hennes meningsfränder från att kalla hanteringen av pandemin ”fascistisk”. Joron nämner de franska mediernas ständiga attacker på Nationell samlings partiordförande Jordan Bardella.

På agendan finns också EU-politik, för detta är trots allt Bryssel. EU:s förordning om digitala tjänster, som reglerar internetbaserade företag, borde enligt panelen inte bara luckras upp utan slopas.

Förutom patriotism och suveränitet är nyckelordet för kvällen nämligen frihet. 

– De vet exakt vad de gör. Det är inte för att de har goda intentioner. De har en tydlig agenda: de vill beröva oss frihet, demokrati och rättsstaten, för deras jobb kräver det. Så länge de fortsätter med denna politik kommer folk att sluta rösta på dem, och de vet det. Det är därför de vill veta vad du gör på nätet, de vill veta vad du postar, de vill veta vem du röstar på, säger Christine Anderson och fortsätter:

– I en demokrati vet folket vad regeringen gör, i en tyranni vet regeringen allt om folket. Det är den vägen vi befinner oss på. Vi måste sluta fria hellre än fälla dem. De är direkt onda.

Ekande applåder.

Efter ett par rundor publikfrågor frågar konferenciern om någon kvinna vill ställa en fråga. Ingen anmäler sig. I stället måste deltagarna försvara kvällen med att panelen i alla fall har två kvinnor. Till slut får man fram en kvinna som frågar hur man ska bekämpa ”fejkmedia”.

Vi kommer att behöva rensa ut stora delar av staten om vi ska förändra saker, och jag tror inget parti är redo för det just nu.

Under mötets mindre populistiskt dominerade delar ser delar av publiken ut att förlora koncentrationsförmågan. En äldre man sitter framåtlutad med huvudet sänkt mot bröstet och ser ut att ha nickat till. Men vid närmare påsyn ser man att han, som vid en gospelgudstjänst, med slutna ögon nickar med när Christine Anderson plötsligt talar om hur etablissemanget och EU-eliten försöker upprätta en världsregering som gör det omöjligt för nationalstater att samarbeta.

Hur hon nådde dit från frågan om ett franskt-tyskt samarbete gick mig förbi.

Anderson hinner också förklara att det inte finns ”någon skillnad mellan islam och islamism, jag är ledsen men vi måste vara tydliga med det” och att ”föräldrar måste våga vara föräldrar igen och inte barnens bästa vän”. 

Men kvällens mest uppseendeväckande besked kommer från FSI:s egen Jacob Reynolds svar på hur högern bör hantera den ”djupa staten”:

– Det är ett område där jag tycker att vår rörelse är naiv ibland. Vi kommer att behöva rensa ut stora delar av staten om vi ska förändra saker, och jag tror inget parti är redo för det just nu.

Christine Anderson har mer tillförsikt i frågan om statliga tjänstemäns politiska lojalitet.

– Man ska aldrig underskatta folks opportunism. Så fort vinden vänder kommer man att börja höra: ”Jag har sagt detta hela tiden”. Sådana människor finns i större antal än ni kan föreställa er, tro mig.

Som exempel nämner hon den europeiska mittenhögern:

– Det finns en högermajoritet i rådet som kan förändra EU-fördragen. Allt beror på åt vilket håll Kristdemokraterna i EPP lutar och de har börjat sansa sig, tro mig. För de förlorar stort och de vill inte förlora längre.

Det är en rörelse med gott självförtroende som samlats ikväll. Samtidigt beskriver de sig inte sällan som en förtryckt grupp utan makt. Emellanåt låter de som en vänstersammanslutning, som i den återkommande frågan om hur de ska ”få de yngre generationerna att känna hopp”.

Liknelsen sträcker sig längre än så. Som Frank Füredi uttrycker det:

– Jag är inte konservativ, för det finns inget i 2000-talet som jag vill konservera.

– Vi är radikala, vi är 2000-talets radikaler.