Inför årets riksdagsval publicerade Aftonbladet ett reportage från en svensk lågstadieklass där eleverna tilläts lyfta sina viktigaste politiska frågor: ”Att alla ska ha det lika bra som andra” sade nioåriga Leon, ”att alla är lika mycket värda. Att ljusa inte ska vara mer värda än mörka”, tyckte jämnåriga Stina.
Barns politiska åsikter bygger i hög grad på empati, vilket är en av de starkaste dygder man som förälder måste lära sina barn i ung ålder. Vi ser även vikten av empati som budskap i oändligt många barnberättelser, tidningarna om Bamse är ett exempel: ”Den som är stark måste också vara snäll”. Jag vill mena att den ideologi som i högst grad uppehåller empati som en central byggsten är socialismen, och att alla kan lära av sina barn när det kommer till politiska visioner.
Vad är syftet med att uppfostra våra barn till att bli som Bamse för att sedan behöva förklara att det egentligen är Krösus Sork som är den verklighetsförankrade?
”Varför är vissa fattigare än andra?”, ”Varför tycker vissa att alla inte är lika mycket värda?”, ”Varför är det inte fred på jorden?” – alla dessa frågor har en gemensam nämnare: Empati som dygd. Att dessa rimliga och välvilliga frågor i vuxenvärlden skulle anses barnsliga eller okunniga är bara dystert. Vad är syftet med att uppfostra våra barn till att bli som Bamse för att sedan behöva förklara att det egentligen är Krösus Sork som är den verklighetsförankrade? Jag vill inte vara en sådan vuxen. Jag vill fortsätta sprida dygden empati. Det är därför jag är socialist.
Ofta när jag förklarar min politiska vision för främlingar bemöts jag med svar av typen: ”Det där låter ju bra i teorin men det hade aldrig fungerat i verkligheten”. Problemet de flesta har med socialismen som ideologi är inte dess etiska eller moraliska ståndpunkter, utan realism i relation till införande. De har gått på vuxenvärldens lögner om att empati är en omöjlig dygd att organisera samhället på. Förvisso, vår nuvarande samhällsordning hotas av empatin, eftersom den skulle sätta käppar i hjulet för kapitalismens kärnsyfte: tillväxt.
Men vad beror genomsnittssvenskens avsmak för ekonomisk-politisk empati på? Den italienska filosofen Antonio Gramsci myntade begreppet ”kulturell hegemoni”, vilket var hans svar på frågan. Kulturell hegemoni, kan beskrivas som att samhällets rikaste tvingar de fattigare till att acceptera rådande ordning. De rikastes värderingar om exempelvis girighet och tillväxt överförs till den fattige, som fostras in att det är sunt förnuft. Låter det bekant?
Demokratin är skapad för att ge alla en lika röst i samhället. Ge alla samma möjlighet att påverka. Två fattiga ska vara mäktigare än en rik. För att det ska kunna realiseras krävs det att människor röstar enligt sina egna intressen och inte faller offer för den kulturella hegemonin. För det är i den genomsnittliga svenska medborgarens intresse att ha ett samhälle som bygger på empati. Ett samhälle som bygger på gemenskap, likhet, omtanke och samarbete, utan privilegier eller förtryck. Att göra samhället mer ekonomiskt jämlikt drabbar ingen fattig. Alla barn uppfostras till socialister – och borde förbli det.
