Vi har diskuterats i tidningar och i sociala medieflöden. Röda biffar. Vänsterpersoner som går till gymmet och lyfter vikter.

Det säger förstås sig självt att en andel av dem som går till gymmet – en av vår tids största kulturyttringar – också är socialister. Vi i vänstern har dock en fallenhet att övertänka saker. För det mesta är det positivt: vi vill förstå våra egna och andras handlingar i relation till strukturer. Vi kan inte bara gå till gymmet och träna preacher curls. Vi måste också förstå oss själva i relation till alla andra som tränar preacher curls (och dem som inte gör det).

När sociologen Roland Paulsen går in i diskussionen fokuserar han förvånande nog på träningens hälsofördelar, både fysiskt och mentalt. Alla andra drivkrafter till att gå till gymmet framstår som individualistiska eller rent av reaktionära, i hans syn, medan den egna hälsan har ett egenvärde.

Själv gymmar jag dock regelbundet på ett sätt där hälsofördelarna helt åsidosätts. Visst, jag mår troligen bättre än någon som inte tränar alls, men definitivt sämre än någon som tränar mer sällan och mer varierat. Inom kroppsbygge och styrkelyft är det inte bara vanligt med regelbundna skador och slitningar – det är något som i praktiken ingår.

Så varför gör jag det? Svaret är att det helt enkelt är det roligaste jag vet.

Visst förstår jag, som dygdig vänsterperson, att det delvis beror på att samhället lärt mig det. Men jag vet också att jag har en möjlighet att omforma dessa strukturer efter min egen vilja.

Som Karl Marx skriver i Louis Bonapartes 18:e Brumaire: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.”

Samma sekund som jag befrias från lönearbetets ok, så kommer jag att rusa till gymmet.

Paulsen svarar med att det finns ett kategoriskt ”kapitalistiskt” sätt att träna på. Men kapitalismen är inte en samling enskilda aktiviteter, utan de sociala relationer dessa aktiviteter förmedlas genom. Det är när dessa mänskliga aktiviteter sker inom ramen för kapitalistiska sociala relationer som det får sin individualistiska och ofta manschauvinistiska karaktär.

Filmen Ultras av Ragnhild Ekner handlar om fotbollens läktarkultur. En kulturform som för en utomstående kan framstå som obegriplig, och som bygger på en helt irrationell och gränslös kärlek till det egna laget.

Hon beskriver det i filmen som: ”En trots mot logiken. Att lägga sin energi på något som man inte måste spendera energi på. Det är något annat som driver på. Det är den berusande kraften.”

Detta är vad gymmet är för mig. Någonting jag lägger ofantliga mängder tid på och som bara ett fåtal kan förstå varför det ens är värt någonting. Hälsofördelarna är få, och eventuellt skryt om personbästa i knäböj och bicepsmått framstår som obegripligt för mina vänner. Men det är just att det inte är värt någonting för någon utomstående som gör det så roligt och befriande.

Jag tror inte att socialismen kommer resultera i att färre går till gymmet. Jag tror tvärtom att fler kommer finna glädjen i att göra något som är meningslöst. På samma sätt kommer vi se en explosion även inom andra, helt meningslösa kulturformer – som tävlingsinriktad odling där folk försöker odla rekordstora grönsaker.

När Roland Paulsen säger att vi under socialismen inte kommer träna på det sätt jag tränar så är det alltså inte sant. Åtminstone inte för mig. Samma sekund som jag befrias från lönearbetets ok, och befinner mig i ett samhälle där människans liv överordnats ett fåtals makt och vinst, så kommer jag att rusa till gymmet.

Replik

Kalle Söderberg har fel i att jag skulle betrakta fokus på den egna hälsan som undantagen en individualistisk ideologi. Hälsohetsen är i allra högsta grad del av individualismen. Därmed inte sagt att det är dåligt att ha en god hälsa.

I övrigt försvåras denna diskussion av att vi tycks leva i olika världar. Att bicepsmått och knäböj bara skulle vara viktigt i en subkultur är helt enkelt inte sant. Majoritetskulturen har aldrig varit så fixerad vid dessa ting som i dag.

Jag skulle ha svårt att förklara de senaste två decenniernas gymkultur utan referens till kapitalismen, men visst kan det hända att en och annan även efter kapitalismen skulle fortsätta lyfta vikter.

Roland Paulsen