Vad händer med ett samhälle när unga människor inte har rum där främlingar får plats? Och vem ska jag hångla med efter fyra öl om jag redan känner alla jag bjuder?
Jag och Runa vill ha fest. Frågan är vem vi ska vara hos.
Hon bor störst med sina 35 kvadrat. Jag med mina 33 får in kanske 20 pers om vi trängs och några sitter i sovalkoven.
Jag är glad att bo i Stockholm, nära mina favoritpersoner, nära saker som händer, barer och parker och politiska aw:s. Men jag saknar mina tvåor och treor i Uppsala. På den tiden kunde jag bjuda folk jag ville lära känna till mina fester. Be folk ta med sina vänner, genom dem få nya vänner.
Ingen av oss i Stockholm har plats för stora fester längre. Vill man samla många får man se till att ha välbärgade föräldrar, ett sommarhus, eller pengar att hyra Airbnb för en helg.
Det är inte bara festerna som blir mindre, det blir ju också våra världar.
I Uppsala hade jag plats för fem-sex personer att sova över hos mig. Folk kunde festa till morgontimmarna och sedan sova skavfötters i Ikea Söderhamn-soffan. Dagen efter lagade vi pannkakor och hade eftersnack om vem det var som hade somnat i duschen (det var jag).
Folk som inte kände varandra asbra fick ta sällskap på tåget hem och tvingades bakfulla lära känna varandra bättre.
När jag och mitt ex skulle separera ordnade vi en gemensam breakup-fest. Vår relation var visserligen slut, men under kvällen fattade en av mina kompisar tycke för en av mitt ex polare. De somnade bredvid varandra i den där soffan och gick på dejt efteråt. Gud vet vad den soffan varit med om.
Men när jag flyttade fick bara en av tre delar av soffan följa med. Det betyder rum för fyra färre att sitta, och ska man sova i den behöver man vara mycket kort. Inget liggläge precis. No funny business.
Från min förra lägenhet tog jag med det stora matbordet fast det egentligen inte får plats, för jag vill kunna bjuda in till middagar. Men det finns ingen marginal längre, ingen plats att klämma in en extra stol. Jag bjuder dem jag redan känner väl.
Det är så vi umgås i den här staden. Man har sitt gäng och sin topplista på 20 personer som man bjuder in till festen. Vi kanske inte är så osociala och kalla som folk som flyttar hit tycker. Det är bara att vi rent fysiskt inte har plats för fler.
Någon måste prioriteras bort för att du ska kunna vara med på torsdagsmiddagarna.
Inför min och Runas senaste fest fick en kompis gamla korridorsgranne strykas. Vi umgicks aldrig på tu man hand, men brukade komma på varandras Uppsalafester, dansa och bråka om politik. Varje gång lyckades jag övertyga honom om att bli sosse, men till nästa fest hade han hunnit radikaliseras igen.
Nu har jag slutat bjuda honom och han har blivit centerpartist. Ett högt pris för samhället att betala.
Visst, jag klarar mig bra på mina 33 kvadrat. 18 funkar också, till och med för två personer. Men bostaden är också en social och kulturell fråga.
Vad händer med ett samhälle när unga människor inte har rum där främlingar får plats?
När ingens matbord rymmer fler än fem personer. När köket rationaliseras bort i kostnadskalkylerna, så att man inte längre kan stå bredvid varandra och hacka grönsaker till tacos. När bara bästa vännen får plats att övernatta efter festen.
För att inte tala om om man tvingas bo kvar hos sina föräldrar.
Vilka människor går man miste om när det inte finns rum? Vilka kompisars kursare kommer jag aldrig att träffa, vilka gamla kollegor kommer jag prioritera bort i inbjudan, vems kille behöver jag säga nej till att släpa med?
Och vem ska jag hångla med efter fyra öl om jag redan känner alla jag bjuder?
Man kan inte i förväg veta vilka människor man kommer vilja ha i sitt liv. Man behöver få avgöra det live på dansgolvet, i toakön eller i en passionerad diskussion om Håkan Juholts mustasch medan man skär citron.
På stora fester träffar man människor som man aldrig hade kommit på tanken att bjuda till en middag för sex personer. Konstiga, underbara, okända personer, som vidgar ens bild av livet.
Jag tänker att det måste göra något med oss när utrymmet för de där oväntade mötena blir mindre. När vi mest umgås med dem vi redan känner och tycker om. Det är inte bara festerna som blir mindre, det blir ju också våra världar.
Dessutom är det kul med fest.
Någon som har ett sommarhus jag kan låna?
