Allmännyttan i Stockholm och Uppsala börjar reservera billiga hyresrätter åt hushåll under en viss inkomst. Det är ”social housing” och vänstern borde vara först med att säga nej.
”Från golv till inkomsttak” heter Svenska Bostäders pressmeddelande från den 13 oktober. Stockholms största allmännyttiga bolag testar att reservera lägenheter med låga hyror för hushåll som tjänar under stadens medianinkomst. De förmedlas via Bostadsförmedlingen, till den med längst kötid bland dem som klarar taket. Uppsalahem gör samma sak med 37 lägenheter. I Malmö reserverar Boplats Syd, Skåne Stadsmission och privata värdar som Stena lägenheter för barnfamiljer under ett inkomsttak, med stöd av 2025 års ändring i bostadsförsörjningslagen.
Avsikterna är goda. Försöken görs av politiker och tjänstemän som är satta att själva, utan stöd från staten, lösa den lokala bostadsförsörjningen inom ramen för en skenande ojämlikhet och en envis levnadskostnadskris.
Hyresgästföreningen försvarar köer som inte tar hänsyn till den specifika livssituationen. Förtur för den som är bostadslös eller nyss separerad är rimligt, och reservationer för unga och barnfamiljer likaså. Men en förtur eller reservation svarar på frågan vem som behöver en bostad nu. Ett inkomsttak svarar på en annan: vem som förtjänar en billig bostad. Svaret blir att beståndets låga hyror måste förtjänas genom en låg inkomst. Där, menar vi, går gränsen till social housing, det vill säga en modell med brittiskt ursprung där någon med mycket låg inkomst får bo – så länge den ekonomiska situationen består.
På sikt leder inkomsttak för några lägenheter i dag till färre billiga hyresrätter att fördela i morgon.
Hyrorna i det äldre beståndet är låga för att de förhandlas framför alla hyresgäster, hos både kommunala och privata värdar. Kopplas de billiga lägenheterna specifikt till låginkomsttagare får de som förespråkar marknadshyror den fråga den länge velat ställa: varför ska Hyresgästföreningen förhandla hyran för alla andra? Allmännyttan är nere på 16 procent av det totala bostadsbeståndet, privata värdar äger 22. Görs den ena sektorn till fattigbostäder blir marknadshyra i den andra nästa logiska steg. Varför ska Stenas övriga lägenheter ha förhandlade hyror, om de billigaste ändå är till för låginkomsttagare? På sikt leder inkomsttak för några lägenheter i dag till färre billiga hyresrätter att fördela i morgon.
Det är också så sociala sektorer krymper. Ett stöd till ett fåtal saknar försvarare i väljarkåren och blir det första som stryks när budgeten stramas åt. Den generella välfärdspolitikens arkitekter förstod det. Det borde deras arvtagare också göra.
Bristen på billiga hyresrätter är en realitet, men den löses inte genom att ransonera den. I längden krävs att staten tar tillbaka sitt ansvar, med bygglån där villkoret är ett hyrestak – på lägenheten, inte på hyresgästen.
Men kommunerna kan redan nu reservera stora lägenheter för trångbodda hushåll och för dem som saknar eget förstahandskontrakt. Det når i stort sett samma hushåll som inkomsttaket, men utgår från bostadssituationen. I ägardirektiven till allmännyttan kan de riva inkomstgolvet, räkna försörjningsstöd som inkomst och ställa hyresgarantier för fler än de barnfamiljer som kommunerna nu är skyldiga att hjälpa.
Under mandatperioden ska varje kommun anta en handlingsplan för bostadsförsörjningen. Här borde vänstern ta tydlig ställning. Förtur och reservationer efter behov, ja. Fördelning efter inkomst, nej.
Låga hyror ska inte behöva förtjänas. De ska förhandlas fram, för alla.
