Zac Brettler, 19, föll 2019 från en balkong
i London och hans död är fortfarande oförklarad. Patrick Radden Keefe berättar om hur han fick föräldrarnas förtroende, hur en liten historia kan innehålla allt som behövs för att förstå världen och vad vi egentligen vet om våra barn.
I London registreras ett brott ungefär var 34:e sekund. Men den amerikanske författaren och The New Yorker-skribenten Patrick Radden Keefes London falling kretsar kring ett enda olöst fall: Zac Brettlers. Den 19-årige pojken hittades 2019 död med ansiktet nedåt på Themsens strand. Dödsfallet är startpunkten för sökandet efter svar, men boken är lika mycket ett samtidsporträtt av rovkapitalism, statusfixerad rizz-kultur och en bedagad metropol som håller på att förvandlas till en spökstad.
Boken har toppat boklistorna i England och har just kommit ut på svenska som Oligarkens son (Weyler, 2026). Ryktet har uppenbarligen föregått honom, för kvällens samtal på Kulturhuset är sedan länge utsålt.
Framför mig sitter en medelålders man med grått hår och grå tweed från topp till tå. Även halsduken. Bokturnén har tagit ut sin rätt och han ber om ursäkt för att han behöver spara på rösten.
Är du tjänstledig från The New Yorker?
– Nej då, i april hade jag en text som tog mig fem år att skriva. Den handlar om organiserat svindleri i New Orleans med enorma långtradare som kraschar in i varandra för att få ut försäkringspengar.
Finans och våld även där. Men Oligarkens son utspelar sig mycket i en familj och dynamiken mellan barn och föräldrar. Och insikten om att inte veta något om ens barns verklighet, trots att man känt det hela livet. Kanske fött det.
– Jag kan inte förklara varför jag fastnade för den här historien som jag fick höra av en händelse från en vän. Det var en fysisk reaktion som fick igång mig. Nuförtiden är det svårare att få folk att läsa. Så det hjälper att det finns inslag av det okända, av mystik. En pojke går ut på en balkong och faller. Hur dog han? Och varför hade han sagt att han var son till en rysk oligark när hans pappa var bankman?
Det är inte första gången Radden Keefe berättar om omskakande historiska händelser utifrån familjeband. Hans bok om IRA på 70- och 80-talen, Säg inget, utgår från de två terrordömda och skandalomsusade systrarna Price. Han hade länge varit nyfiken på oligarkernas grepp om London efter invasionen av Ukraina, men ingången i den senaste boken blev Rachelle och Matthew Brettler, den döda pojkens föräldrar. Och staden London.
– Det är annorlunda än New York, med de olika grupperna som lever sida vid sida men åtskilda. För konservativa är det förstås läskigt men för mig är det spännande. Det ser snyggt ut på ytan men är ett resultat av ett imperium.
Särskilt mycket tid har han lagt ned på att vandra fram och tillbaka runt Riverwalk, en iögonfallande vit modernistisk byggnad. Där bor de nyrika, eller folk med för mycket pengar som behöver placera överflödet i fastigheter. Byggnaden syns vid flera tillfällen i James Bond-filmen Spectre. Från en av dessa balkonger föll Zac Brettler. Eller blev han knuffad?
– Jag har gått där vid olika tider på dag- och nattid och spanat upp. Han måste ha stått där och beundrat utsikten.
Amerika är på ett väldigt mörkt ställe just nu. Men Storbritannien ligger bara några år efter i Maga-instruktionsboken.
Bilden av vem Zac var fick Patrick Radden Keefe till stor del från föräldrarna. Han var lillebrodern, lustigkurren som kunde koka ihop galna historier till omgivningens nöje. Om det var sant var inte så noga – han var rolig! Inte heller lyste några varningslampor när han började bry sig om märkeskläder, bilar och började tjata om att få byta skola till en dyrare där han visste att oligarkernas barn gick.
När samtalen med Rachelle och Matthew inleddes var det inte med det omedelbara syftet att övertala dem om att de skulle bli en del av hans bokprojekt. Men efter många, långa samtal och en förhoppning att Radden Keefes efterforskningar skulle ge klarhet i fallet, gav de sitt stöd.
– Jag kände igen mig i Zacs familj eftersom jag kommer ifrån en liknande borgerlig miljö i USA. Men, du vet, Zac gillade verkligen Vladimir Putin vilket är helt främmande för mig. Jag tycker att han är en obehaglig och banal person. Samtidigt kan jag förstå den där dragningskraften i bilarna, restaurangerna, de trendiga klubbarna.
Kan du se dig som 16-åring tråna efter det livet?
– Vi tillhör en annan generation. Som generation X och ung på 1980- och 90-talen skulle man hellre sjunka genom jorden än att vara en corporate sell-out. Hela idén om att sukta efter pengar var ocool. Kanske var det en motreaktion mot yuppie-kulturen, medan dagens unga är mer som de.
Hur var det att träffa Zacs föräldrar första gången?
– Det var 2023 på ett kafé i Bloomsbury och det var helt off the record. Då hade Zac varit död i fyra år. Jag ville inte pressa dem på smaskiga detaljer, publicera och glömma det hela. Samtidigt gjorde jag klart att om de går med på att bidra till boken kan de inte dra sig ur. Så jag var ärlig.
Efter ett andra långt möte på en bar bestämde de sig och samtalen kunde inledas på allvar.
– Jag tror att det var bra för dem att prata. Och jag tror att jag är en bra lyssnare. Vi hade trots allt en del gemensamt och för dem ingav det förtroende att jag skriver för The New Yorker. För gangsters och finansfolk som jag också intervjuat i mitt jobb, betyder just det inte ett dyft.
Vänskapen med föräldrarna har fortsatt. Patrick Radden Keefe nickar mot sin mobil och säger att han haft sms-kontakt med dem senast i dag. För en tid sedan blev han också bjuden på en minnesfest för Zac som skulle ha fyllt 25 år.
– Jag kunde inte säga nej till det, även om det först kändes hemskt. Men det var en sådan vacker tillställning med alla som älskade honom. En hyllning till livet och ett sunt sätt att sörja. Vi finns i varandras liv nu och jag känner en sorts förpliktelse mot dem.
The New Yorker med sina långa essäer är världsunikt. Inga andra magasin låter sina heltidsanställda skribenter ägna månader åt ett enda reportage. Patrick Radden Keefe tillhör de flitiga – med två texter om året. Då kan texterna å andra sidan vara 40 sidor långa och grundligt researchade.
– Allt går allt snabbare och känslan är att en text måste vara polemisk för att flyga. Men jag tror att om en text är välskriven så finns det läsare.
Vad är hemligheten?
– Starka karaktärer och jordnära perspektiv. Om du kan hitta en liten historia och människorna runt den. Till exempel så skrev jag om familjen Sackler och dess läkemedelsföretag Purdue Pharma och opioidskandalen. Ingen vill läsa en 400 sidor lång bok om läkemedelsindustrin och vårdkrisen. Däremot gärna om den dynastin av rikingar som blev kändisar för sin filantropi och att de sponsrade stora museer men vars affärsidé tog död på en miljon människor.
Skurkarna i Oligarkens son är inga storfräsare precis, mer underhuggare.
– Det behöver inte vara grandiosa personer, bara starka karaktärer. Och att Zac är så otroligt bra på att låtsas vara någon han inte är. Jag tror att den delen är det som läsarna fascineras av.
Ja, vad vet man egentligen om vad ens barn tänker om sin värld och sina möjligheter att skapa ett liv som vuxen, frågar jag Patrick. Han svarar med att citera Anne Franks pappa, Otto Frank: ”De flesta av oss vet inte vilka våra barn är. Det är en skrämmande tanke.”
I fjol kom den brittiska tv-serien Adolescence. Även den handlar om hur generationsklyftan och de vitt skilda värderingarna hos föräldrar och barn kan få tragiska konsekvenser.
Har vi tappat kontrollen över den nya generationen?
– Vi pratar inte ens samma språk. Vi tänker typ, ni är så unga, ni vet ingenting. Men jag tror att barnen tänker exakt samma sak om oss.
Efter Stockholm och Malmö ska Patrick Radden Keefe hem till New York, men bara för en vecka. Sedan bär det tillbaka över Atlanten igen.
Känns det bättre att vara där och ha Zohran Mamdani som borgmästare än att bo i oligarkernas London?
– Han ger mig hopp. Det är väldigt olika städer med olika problem. Amerika är på ett väldigt mörkt ställe just nu. Men Storbritannien ligger bara några år efter i Maga-instruktionsboken. Men om politiker som Margaret Thatcher och Boris Johnson kommunicerar att planen är att dra in så många miljardärer som möjligt i en stad, så förlorar den förstås en del av sin själ ganska snabbt.
Offret i Oligarkens son är en vit medelklassfamilj med judisk bakgrund, medan de misstänkta är av indiskt ursprung. Jag vill fråga om han funderat på sin roll som vit man när han skriver om deras verklighet. Frågan gör honom förvånad.
– Jag förstår var du är på väg, men för mig var det precis tvärtom. Jag var orolig att min bok skulle användas av högerkrafter i rasistiskt och invandrarkritiskt syfte. Det var en helt onödig ängslan. Rasister läser ju inte böcker över huvud taget.
Den som kommer sämst ut i boken är faktiskt den brittiska polisen.
– Dem pratade jag inte alls med. Däremot hade jag tillgång till inspelningar av deras telefonsamtal med Brettlers som jag fick av dem. Polisen har blivit lite som London, en konstruktion av stål och glas utan människor.
