Kina hyllas för att bygga järnvägar och respektera afrikanska länders självbestämmande. Men bakom bilden finns en nykolonial maktpolitik. Vänsterns solidaritet måste gälla människors frigörelse, inte alla som utmanar väst, skriver Slavoj Žižek.
Sloveniens största dagstidning Delo publicerade i oktober 2026 en intervju med Vid Červek, som under flera år rest runt i Afrika. Rubriken säger allt: ”Afrikanerna är medvetna om västvärldens moraliska bankrutt. I själva verket är det vi som är skurkarna.”
Och så här lyder slutraderna: ”Individualism är djuriskhet som vi kan övervinna genom gemenskap. Tiden är inne för oss att lära av Afrika, inte tvärtom. Koloniseringsprocessen måste vändas. Afrika är vår medicin, där kan vi finna ett alternativ.”
Intervjun sammanfattar väl den dominerande antieuropeiska hållningen bland Afrikas intellektuella och politiska elit: västerländsk demokrati och individualism passar inte Afrika. De förstör mångfalden i det afrikanska levnadssättet, det täta nätet av lokala andliga och sociala hierarkier. Därför bör afrikanerna återuppliva sitt traditionella levnadssätt i stället för att följa den europeiska moderniseringens väg.
Det är därför det inte finns någon afrikansk filosofi: filosofin överlever bara när den organiska samhällshierarkin faller sönder. Därför är Sokrates den förste verklige filosofen. Han vägrade låta sig inordnas i den traditionella samhällsordningen och valde att ifrågasätta den i grunden.
Därför gjorde Atens medborgare rätt när de dömde honom till döden. Och Aristofanes gjorde också rätt när han i Molnen skoningslöst drev med Sokrates, som beter sig som om han levde uppe i luften på ett moln och förnekar sina rötter i en given tradition.
Som filosof motsätter jag mig helt denna syn. Det första steget mot verklig afrikansk självständighet är, menar jag, att rätta till historieskrivningen.
Ta slaveriet. Vi tänker först på det brittiska imperiet och Frankrike, som rövade bort slavar från Västafrika – eller snarare köpte dem av den lokale monarken – och förde dem till Amerika. Den som nämner att muslimska länder gjorde samma sak i större omfattning blir omedelbart anklagad för islamofobi. Den sista slavmarknaden i Medina stängdes först 1962!
Därför var det en utomordentligt viktig handling när Burkina Fasos ledare Ibrahim Traoré öppet fördömde de århundraden av förslavning som arabiska makter utsatt afrikanska samhällen för. Traoré är själv muslim och har skoningslöst fördömt Frankrikes fortsatta ekonomiska exploatering av de västafrikanska länderna.
Många reagerade i chock. Burkinska Faso News skriver:
Hans oväntade uttalanden har väckt starka reaktioner i hela den muslimska världen, där diskussioner om denna historiska orättvisa fortfarande i stor utsträckning är tabu. Traorés uttalanden kommer vid en tidpunkt då afrikanska länder alltmer högljutt kräver att få återta sina historiska berättelser. Genom att ta upp detta känsliga ämne har Burkina Fasos ledare gjort ett modigt ställningstagande i en fråga som länge har utelämnats ur den breda samhällsdebatten i många regioner med muslimsk majoritet.
Under den transsahariska slavhandeln, som pågick i över tusen år, fördes miljontals afrikaner med tvång bort från sina hemländer för att tjäna i arabiska samhällen. Detta brutala system, som föregick den europeiska kolonialismen, har lämnat djupa ärr i kontinentens kollektiva minne.
Historiska källor visar att arabiska handelsmän och imperier spelade en betydande roll i förslavningen och transporten av afrikanska befolkningar genom Nordafrika och Mellanöstern. Till skillnad från den transatlantiska slavhandeln, som främst drevs av europeiska kolonialmakter, sträckte sig den arabiskledda slavhandeln över århundraden och innefattade komplexa nätverk av handel och makt.
Vi bör följa Traorés exempel och utvidga vår kritik till många andra civilisationer. Ta Kina, vars ekonomiska politik i Afrika ofta hyllas som motsatsen till västvärldens brutala kolonisering: kineserna bygger motorvägar och järnvägar, respekterar lokala seder och tvingar aldrig på lokalbefolkningen sina egna värderingar.
Men baksidan av denna idealiserade bild kan inte kallas annat än kinesisk nykolonialism. För att skingra alla illusioner om Kina räcker det med en snabb blick på Myanmar.
Landet är i praktiken en kinesisk (post)koloni. Kina följer den vanliga postkoloniala strategin: att stödja en korrupt militärregim i utbyte mot friheten att exploatera landets väldiga naturresurser. Minns de stora protesterna som leddes av buddhistmunkar för några år sedan. Då räddades militärregimen genom diskret hjälp från kinesiska säkerhetsrådgivare.
Den antikolonialistiska kritiken av väst kommer i dag från så vitt skilda håll som den nigerianska radikala islamistgruppen Boko Haram och Vladimir Putin. Allt oftare tar den sig uttryck i ett avvisande av vad man kallar västerländsk sexuell förvirring och i krav på en återgång till en ”traditionell” sexuell hierarki.
Jag är förstås väl medveten om att exporten av västerländsk feminism och individuella mänskliga rättigheter kan fungera som ett redskap för ideologisk och ekonomisk nykolonialism. Tänk bara på hur vissa amerikanska feminister stödde USA:s intervention i Irak som ett sätt att ”befria” kvinnorna där. Resultatet blev, som vi nu vet, det rakt motsatta. För en utförlig kritik av den dominerande liberala feminismen, se Nancy Frasers Fortunes of Feminism (2013).
Men det får aldrig leda till slutsatsen att västvärldens vänster bör ingå någon sorts ”strategisk kompromiss”. Vi får inte stillatigande tolerera förnedring och förföljelse av kvinnor och homosexuella i den ”större” antiimperialistiska kampens namn.
Mycket har skrivits om hur de mänskliga rättigheternas anspråk på universalitet förvrängs. I det fördolda ges företräde åt västerländska kulturella värderingar och normer, som att individen går före gemenskapen. Se exempelvis Costas Douzinas Human rights and empire (2007).
Men också det mångkulturalistiska, antikolonialistiska försvaret för mångfalden av ”levnadssätt” är falskt. Det döljer motsättningarna inom varje levnadssätt och rättfärdigar brutalitet, sexism och rasism som uttryck för en särskild kultur. En kultur som vi, enligt mångkulturalisterna, inte har rätt att bedöma utifrån främmande ”västerländska värderingar”.
Verklig, konkret universalitet består inte i en uppsättning ädla drag som alla kulturer har gemensamt. Den finns i det dolda sambandet och det ömsesidiga beroendet mellan de motsättningar som präglar varje kultur och levnadssätt. Genom detta samband kan vi se det universella i kampen: alla våra frigörelsekamper är delar av samma globala kamp.
På så vis uppstår också en ny gemenskap som överskrider den abstrakta individualismen. Den fick sin första gestalt i den kristna föreställningen om den helige Ande: en gemenskap av troende som verkar utanför den traditionella samhällshierarkin. För att dra resonemanget till sin spets är ett kommunistiskt parti en av formerna för en sådan gemenskap.
Bör vi då lära av Afrika? Ja, det bör vi. Lärdomen är att en återgång till några – oftast inbillade – autentiska rötter aldrig är vägen ut ur den vilsenhet som dagens globala kapitalism skapar. Den enda vägen till frigörelse går genom den nollpunkt som uppstår när kapitalismen sliter upp våra fasta rötter.
Marx hade rätt. I dag är raderna i Kommunistiska manifestet om hur kapitalismen till själva sitt väsen rycker upp människor med rötterna mer aktuella än någonsin:
”I stället för den gamla lokala och nationella avskildheten och självförsörjningen träder ett utbyte åt alla håll, ett allsidigt beroende mellan nationerna. Och det gäller såväl den materiella som den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga skapelser blir gemensam egendom. Nationell ensidighet och inskränkthet blir alltmer omöjliga, och ur de många nationella och lokala litteraturerna uppstår en världslitteratur.”
Är inte detta, mer än någonsin, vår verklighet i dag? Och gäller inte samma sak för alla former av etniska och sexuella identiteter?
Borde vi inte komplettera Marx beskrivning och tillägga att även sexuell ”ensidighet och inskränkthet blir alltmer omöjliga”? Att också när det gäller sexuella praktiker ”allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras”? Kapitalismen tenderar att ersätta den gängse normativa heterosexualiteten med en mångfald av instabila, skiftande identiteter och läggningar.
Ta de kritiker av patriarkatet som angriper det som om det fortfarande vore hegemoniskt. De bortser bekvämt nog från en detalj i Kommunistiska manifestets första kapitel: ”Bourgeoisin har, överallt där den kommit till makten, gjort slut på alla feodala, patriarkala och idylliska förhållanden.”
Varför gjordes patriarkal ”fallogocentrism” och liknande till en huvudmåltavla för kritiken just i det historiska ögonblick – vårt – då patriarkatet definitivt förlorade sin hegemoniska roll? Då det gradvis sopas undan av de abstrakta rättigheternas marknadsindividualism? Är det inte dags att börja fundera över det?
Det enda vi behöver tillägga är att den globala kapitalismen inte automatiskt driver alla sina subjekt mot en hedonistisk och tillåtande individualism.
I många länder som nyligen slagit in på den snabba kapitalistiska moderniseringens väg, som Indien, håller människor fast vid så kallade traditionella, förmoderna föreställningar och etiska ideal. Familjevärderingar, avståndstagande från tygellös hedonism, stark etnisk identifikation, respekt för äldre och gemenskapens band framför individuella prestationer.
Det bevisar på intet sätt att de inte är fullt ut ”moderna”. Som om människor i det liberala väst hade råd med en direkt och fullständig kapitalistisk modernisering, medan människor i mindre utvecklade länder i Asien, Latinamerika och Afrika bara kunde överleva den kapitalistiska dynamikens anstormning med de traditionella banden som kryckor. Som om traditionella värderingar behövdes när lokalbefolkningen inte förmår överleva kapitalismen genom att anamma dess egen liberala, hedonistiska och individualistiska etik.
De postkoloniala ”subalterna” teoretiker som ser traditionernas fortlevnad som ett motstånd mot den globala kapitalismen och dess våldsamma upplösning av traditionella band har här fullständigt fel.
Tvärtom är troheten mot förmoderna, ”asiatiska” värderingar paradoxalt nog just det som gör det möjligt för länder som Kina, Singapore och Indien att följa den kapitalistiska dynamikens väg ännu mer radikalt än de liberala västländerna.
Genom att hänvisa till traditionella värderingar kan människor rättfärdiga sitt hänsynslösa deltagande i marknadskonkurrensen i etiska termer: ”Jag gör det egentligen för att hjälpa mina föräldrar, för att tjäna tillräckligt med pengar så att mina barn och kusiner kan studera.”
Det finns en härligt vulgär historia om Kristus. Den berättades för mig av en kristen palestinier under mitt besök i Ramallah för något decennium sedan.
Kvällen innan Kristus greps och korsfästes började hans lärjungar oroa sig. Han var fortfarande oskuld – vore det inte fint om han fick uppleva lite njutning innan han dog? De bad därför Maria Magdalena att gå till tältet där Kristus vilade och förföra honom.
Maria sa att hon gärna gjorde det och gick in. Men fem minuter senare rusade hon ut skrikande, skräckslagen och rasande. Lärjungarna frågade vad som hade gått fel, och hon förklarade:
”Jag klädde långsamt av mig, särade på benen och visade Kristus min fitta. Han tittade på den och sa: ’Vilket hemskt sår! Det måste läkas!’ Sedan lade han varsamt sin hand över det.”
Så akta er för människor som är alltför angelägna om att läka andras sår. Tänk om man njuter av sitt sår?
På precis samma sätt skulle det vara en mardröm att direkt läka kolonialismens sår genom att återvända till den förkoloniala verkligheten. Om dagens afrikaner plötsligt befann sig där skulle de utan tvivel ge upp samma skräckslagna skrik som Maria Magdalena.
