För över ett halvt sekel sedan satte LO upp 30-timmarsveckan som mål. Sedan dess har konfliktviljan svalnat. Inför avtalsrörelsen 2027 är det dags att öppna strejkkassorna och ta striden för kortare arbetstid.
Vid årsskiftet inleds 2027 års avtalsrörelse. Problemet är att svensk fackföreningsrörelse mer eller mindre avvecklat sin främsta stridsåtgärd – strejken.
Under storkonflikten 1980 tog LO ut över 100 000 arbetare i strejk, och SAF svarade med en lockout på 575 000 arbetare. Under två veckor låg Sverige nere. Kollektivtrafiken i Stockholm stod i stora delar helt stilla. Det slutade med att SAF – föregångaren till Svenskt näringsliv – tvingades gå med på LO:s krav om löneökningar.
Detta är 46 år sedan. Sedan dess har vi sett en fackföreningsrörelse som allt mer utvecklats till att bli försäkringsbolag med förbundsordförande som har sexsiffriga lönekuvert. Lägg därtill en institutionaliserad massarbetslöshet och ett växande prekariat i gigekonomins skugga. Bland LO-arbetarna har anslutningsgraden sjunkit från 77 procent 2006 till 54 procent 2025.
Ska arbetarna få bättre arbetsvillkor behöver fackföreningsrörelsen vitaliseras.
Visst har vi sedan dess sett Kommunalstrejken 2003, vårdstrejker och den långdragna Teslakonflikten. Men de stora kraftmätningarna blir allt mer sällsynta.
Något måste förändras. Ska arbetarna få bättre arbetsvillkor behöver fackföreningsrörelsen vitaliseras. Och då måste förbundsledningarna vara med på tåget.
Det behövs en återideologisering av svensk fackföreningsrörelse. En insikt om att kampen mellan arbete och kapital är central. Att varje avtalsrörelse handlar om att flytta fram arbetarnas positioner. Att strejkkassorna, uppbyggda av medlemmarnas avgifter, är till för att användas.
Fackföreningsrörelsen är nämligen det enda värn som finns mot arbetarnas fullständiga exploatering av kapitalet. Men då måste man inse sin historiska uppgift och inte låta uppdraget reduceras till ett samkväm med arbetsköparen i en ”ge och ta”-mentalitet.
Inför avtalsrörelsen 2027 finns ändå en ljusglimt. LO-ledningen har meddelat att en gemensam strejk kan bli aktuell för att sänka arbetstiden. Däremot lägger man inte fram ett generellt krav på sänkt veckoarbetstid. Det är ett svaghetstecken.
Redan 1973 ställde sig LO:s landssekretariat bakom en rapport med 30-timmarsveckan som långsiktigt mål. I den statliga utredningen Fem veckors semester (SOU 1975:88) återges ”att fackföreningsrörelsens långsiktiga målsättning i arbetstidsfrågan bör vara en arbetsvecka om 30 timmar”.
Det var för över ett halvt sekel sedan. Ändå är 40-timmarsveckan fortfarande norm.
Det är dags att strejka, kamrater.
