Akt I
Teaterbiljetterna. Det var med dem det hela började, våren 1897. På ena sidan ett mäktigt teknikbolag; på andra sidan ett par hundra unga kvinnor. Konflikten urartade och kulminerade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk. Om det alls var en strejk. Oavsett vilket blev det början på en verklig föreställning i två akter.
År 1897 var arbetarrörelsen på rask frammarsch. Hjalmar Branting, den allvarsamme agitatorn med valrossmustasch och igelkottshår, hade samma år blivit den första socialdemokraten i riksdagen. Konflikterna mellan arbetstagare och arbetsgivare var många och hårda. Varje dag kunde man i tidningarna läsa om arbetande män som gått ut i strejk.
Men en strejk bland Stockholms telefonister? På vad som var ett av landets första teknikbolag? Nej, det tycktes osannolikt. ”Det låter så besynnerligt”, säger den unga kontoristen Elisabeth när strejkfrågan kommer på tal. ”Bildade flickor brukar inte strejka.” Elisabeth är huvudpersonen i Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, en roman som lekte med den farliga föreställningen om att kontorister kunde gå i strejk. Det framstod som besynnerligt då, att några andra än manliga kroppsarbetare kunde ta till stridsåtgärder, och det anses besynnerligt även i våra dagar – åtminstone på ett och annat teknikbolag.
Som på Klarna. Där blossade en konflikt upp på hösten 2023 efter att ledningen inte velat skriva på kollektivavtal. Konflikten med facket gick så långt att det varslades om strejk. Men det blev inget den gången. Parterna kom överens i sista sekund. Men raden av fackfientliga teknikbolag är lång med jättar som Amazon, Spotify och Google. Tesla är som bekant inte heller någon vän av kollektivavtal, vilket har blivit en följetong i svenska medier.
Att kvinnor kunde gå ut i strejk var en nyhet som börjat sprida sig vid 1800-talets slut. Men då gällde det arbetarklasskvinnor. Mest kända var händelserna på tändsticksfabriken Bryant & May i London 1888, när 1 400 kvinnor och flickor hade gått ut i en storstrejk. När deras usla arbetsvillkor avslöjades väckte tändsticksflickorna (som de kallades i media) sympati världen över, så även i vårt land. Ett år senare kom turen till Sverige. ”Även kvinnorna börja nu arrangera strejker”, noterar tidningen Arbetet, efter att de anställda ”kullorna” vid S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen lagt ned arbetet med begäran om högre lön, vilket också beviljades.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Om kvinnliga strejker var ovanliga var tjänstemannastrejkerna ännu mer sällsynta. När en kortlivad strejk bröt ut bland nordamerikanska telegrafister 1882, började svenska journalister spekulera i konsekvenserna om något liknande skulle inträffa i Sverige. Katastrofen skulle vara ett faktum om de kvinnliga telefonisterna ”gjort strejk endast en halvtimme”, skrev man då.
Och just detta höll på att inträffa, våren 1897. Det var då den första akten av telefoniststriden inleddes. Striden gällde inte kollektivavtal (landets första kollektivavtal, det så kallade Verkstadsavtalet, tecknades inte förrän 1905). Striden gällde teaterbiljetterna. På Allmänna telefonaktiebolaget – eller bara Allmänna som det kallades – hade de manliga cheferna börjat lägga beslag på dessa biljetter, trots att de var avsedda för telefonisterna. Det var upprörande. Ett jävla sätt helt enkelt. Vilka svin.
Missnöjet framfördes i en insändare till Dagens Nyheter ställd direkt till teaterdirektören. Telefonisterna förklarade att biljetterna, vilka direktören så generöst hade skickat till dem, numera knycktes av de manliga cheferna. Inlägget, som var undertecknat av ”Telefonister vid Allmänna telefonbolaget”, utlöste en lavin av upprörda inlägg. Telefonisternas föräldrar berättade att de unga kvinnorna tvingats in till chefens kontor, en och en, för att där förhöras om deras inblandning i den ursprungliga notisen: ”Och så fullkomligt inkvisitoriskt har det gått till väga vid dessa förhör, att t.ex. en stackars flicka, som, av rädsla för att sålunda förhöras, svimmade”.
Telefonisterna på Allmänna hade den kanske mest märkvärdiga arbetsplatsen i staden. Den fyra våningar höga byggnaden på Malmskillnadsgatan var krönt med ett skelettliknande torn som sträckte sig 45 meter upp i skyn. Det var en spöklik skapelse varifrån tusentals smala trådar löpte över stadens takåsar. På tredje våningen i en jättelik sal satt telefonisterna från morgon till kväll, raka i ryggen på höga stolar med näsan mot ett instrumentbräde och kopplade fram telefonsamtal.
Telefonisternas situation blev en följetong i den svenska pressen. Deras föräldrar skrev om det ena missförhållandet efter det andra. Det berättades om dålig ventilation, dricksvatten som saknades i apparatsalen, otrevliga abonnenter med ”den dåliga vanan att begagna ett rått och ohyfsat språk” och om oron för ”de på huvudet fastskruvade telefonapparater” som ”plågade” telefonisterna. Dessutom var lönerna och arbetstiderna dåliga. Tidningarna var snabba att haka på. ”Tyranniet mot huvudstadens telefonister” löd en rubrik. ”Missförhållanden vid Allmänna telefonbolaget” löd en annan.
Alla tycktes ömma för telefonisterna våren 1897. De var älskade, hade vind i ryggen. Teaterbiljetterna var de värda. Bättre löner likaså. Detta kände telefonisterna, och det kände deras föräldrar också. I avsaknad av en facklig organisation bildade föräldrarna en kommitté som skulle representera telefonisterna. Det kallades till stormöten. Skrifter förbereddes med krav på ändrade arbetstider och bättre löner.
Men bolagsledningen svarade att klagomålen var grundlösa. Dessutom var föräldrakommittén bara ett påhitt. De hade ingen laglig rätt att företräda telefonisterna. Så höll de på ett tag. Tonläget vreds upp. Ilskan tilltog. Och så, på tisdagen den 9 mars klockan åtta, var strejken ett faktum. I stället för att infinna sig på sina platser, som de i vanliga fall gjorde, ställde sig kvinnorna utanför lokalerna på Malmskillnadsgatan.
Trots att antalet strejkande uppgick till mellan 150 och 200 gick det enligt tidningsrapporterna lugnt till: ”De strejkande promenera med käck hållning i flockar på 3 à 4 stycken” medan poliskonstaplarna vankade av och an. Här och var stod de strejkande kvinnorna i långa klänningar och kastade ogillande blickar på de kvinnor som smög in i lokalerna och fortsatte arbeta. Hotet om strejk hade pågått så pass länge att telefonbolaget hunnit träna upp tillräckligt med personal för att klara av en strejk.
Det hela blev rätt så verkningslöst. En flopp helt enkelt. Bolagsledningen ställde ett ultimatum: de som inte återgick till arbetet redan dagen därpå var avskedade. Och vinden som länge blåst i telefonisternas riktning vände tvärt. Sympatierna var som bortblåsta. ”Dessa små sympatiska unga damer”, skrev Svenska Dagbladet, ”lät sig ryckas med av ett slags furiös strejkupphetsning” och ”tågade ut till Malmskillnadsgatan, där de uppställde sig att bilda en offensiv kjolbrigad mot ’strejbrytarna’”. Samma skadeglada skribent noterade att till och med tidningen Socialdemokraten rynkade ”på ögonbrynen åt dem, medlidsamt småleende åt den sociala kampens inflytande på detta område”.
Det framstod som besynnerligt då, att några andra än manliga kroppsarbetare kunde ta till stridsåtgärder, och det anses besynnerligt även i våra dagar – åtminstone på ett och annat teknikbolag.
Telefonisterna kallades omogna och löjeväckande, särskilt de som fortsatte att strejka när de i själva verket var uppsagda. ”Är det icke komiskt?” frågade sig Svenska Dagbladet, som raljerade över situationen. Många andra tidningar hängde på. Det var ingen riktig strejk utan en förhastad ”överklasstrejk”.
På måndagen veckan därpå, sex dagar efter att strejken utlysts, kallade bolagets abonnenter till stormöte för att diskutera fortsättningen. Stora salen i Stockholms börshus var fylld till sista platsen. Föräldrakommittén gjorde ett framförande. Ett halvdussin politiker likaså. Men mötets verkliga höjdpunkt, enligt Svenska Dagbladets utsända, ”var ett nedstämmande strafftal över strejkens oförnuftiga ledning, hållet av – riksdagsmannen Hjalmar Branting!” Denne ”utdömde logiskt och skarpt hela det sätt varpå denna lönestrid förts”. Telefonisterna hade enligt Branting agerat både ”obetänksamt och oklokt”. Strejker fick ”endast användas i yttersta nödfall”. Med detta ”strafftal”, framfört av Socialdemokraternas ledare, punkterades händelserna vid Allmänna telefonbolaget. Därefter pratade man inte längre om någon telefoniststrejk, inte i medierna i alla fall, och det skulle dröja ett kvarts sekel förrän frågan om en telefoniststrejk skulle återkomma – då i en andra akt.
Akt II
Rubriken var klickvänlig: ”Driver staten telefonisterna till prostitution?” Frågan ställdes av den nystartade syndikalisttidningen Arbetaren. Året var 1922. Allmänna telefonbolaget fanns inte längre. Ena delen av företaget hade gått samman med Aktiebolaget L.M. Ericsson och bildat teknikjätten Allmänna Telefonaktiebolaget L.M. Ericsson (senare bara Ericsson). Andra delen av bolaget hade köpts av statliga Telegrafverket. Det var där telefonisterna hamnade. Och de var så många att de kunde räknas i tusentals. De flesta var kvinnor, många från ekonomiskt blygsamma förhållanden, inflyttade från landsbygden. Telefonstationerna hade blivit fler. Telefontornet på Malmskillnadsgatan fanns kvar och ägdes nu av Televerket. De ägde också Telegrafhuset vid Skeppsbron och den nyare stationen på Jakobsbergsgatan 22.
Förklaringen till Arbetarens styvnackade rubriksättning var att lönerna för de statligt anställda telefonisterna hade sänkts. Den kända signaturen Ottar skrädde inte orden: ”Den obarmhärtiga vampyren suger ut telefonisten på all den arbetskraft hon kan prestera i dygnet och ger henne härför en lön, som bringar henne under svältgränsen och dömer henne att leva i ständigt armod, så vida hon icke fördrager att leva på ett sätt som samma stat bestraffar som osedligt.”
När det så började bli tal om en strejk bland telefonisterna väcktes minnena från 1897 till liv. Det var återigen Arbetaren som skrev om de gamla händelserna, men minnet tycktes ha förskönats med tiden. Enligt artikeln hade strejken pågått så länge som i tre veckor. ”De rika telefonbolagen segrade till sist” men ”telefonisterna höll ut ganska bra i sin kamp mot de stormrika telefonbolagen”. Att strejken i praktiken var över efter en dag, och att flertalet tidningar avfärdade händelserna som en överilad överklasstrejk, hade glömts bort. Brantings ”strafftal” likaså.
1922 var Branting statsminister. Året innan hade kvinnor för första gången fått rösta i ett riksdagsval. Branting var 62 år gammal, svag och sjuklig, och jobbet som statsminister var slitsamt.
Dessutom var tiderna oroliga. Arbetslösheten hade slagit nya rekord. I mars stod 35 procent av den arbetsföra befolkningen utan jobb, den högsta noteringen någonsin. Mellan 1890 och 1920 hade antalet tjänstemän ökat från 76 000 till närmare 300 000. Kvinnornas andel hade vuxit från drygt 20 till 40 procent. Samtidigt hade tjänstemännens status sänkts. Gränsen gentemot arbetare, som tidigare varit knivskarp, hade luckrats upp. Villkoren för de lägre tjänstemännen hade på sina håll blivit så usla att man börjat prata om ett manschettproletariat. Dessa arbetade på kontor, ofta i vackra byggnader, och klädde sig som om de hade pengar, i skjortor och blusar, medan de i själva verket levde på svältgränsen och knappt hade råd med boende.
Att ansluta sig fackligt satt ändå långt inne för många tjänstemän. De betraktade sig själva som någonting annat än arbetare. Men telefonisterna hörde till dem som först organiserade sig fackligt, som Telegraf- och telefonmannaförbundet. De hade aldrig tidigare gått ut i strejk. Från storstrejken 1909, som berörde 300 000 arbetare, höll de sig borta.
Men så, fredagen den 21 juli, var tiden inne. På morgonen lade 2 000 telefonister i Stockholm och omkring 500 i Göteborg ned arbetet efter krav på kollektivavtal. Effekterna av strejken var förlamande. All telefontrafik var död: ”Rätt många årtionden förflyttas göteborgaren tillbaka i tiden i dag”, skrev Göteborgs Dagblad. Att plötsligt stå utan telefon, skrev Aftonbladet, ”känns som att bli förflyttad långt tillbaka i tiden, och man nästan förvånas över att ett sådant avbrott i förbindelsen med vår omgivning är möjligt.”
Men redan dagen därpå var trafiken i gång igen och på strejkens tredje dag ställdes ett ultimatum till de strejkande: återgå till arbetet i morgon eftermiddag, ”annars avsked!”
Det såg alltså ut att bli en repris från förra gången: ”Telefoniststrejkens fiasko” hade Svenska Dagbladet redan hunnit utbrista triumfatoriskt. Men så svängde det. På måndagen, helt oväntat, lät regeringen meddela att Telegrafstyrelsen var beredd att förhandla med telefonisterna och facket: ”Det torde vara första gången i en facklig strid i detta land en slagen part haft så stor – åtminstone formell – anledning till segerjubel som Stockholms telefonister efter sin omöjliga strejk”, skrev Dagens Nyheter mevdan Arbetaren tyckte det var i sin ordning: ”Regeringen gör äntligen sin solklara plikt mot telefonisterna”.
Telefonisterna måste först avbryta strejken. Därefter skulle parterna mötas vid förhandlingsbordet. Så löd kravet från Telegrafstyrelsen och regeringen. Men facket vek inte en tum. Strejken fortsatte. Dag efter dag. Vare sig arbetsgivaren eller arbetstagarna ville ge efter. Medan de ordinarie telefonisterna var ute på gatorna och strejkade fylldes telefonstationerna av nya förmågor. Strejkbrytare var den gängse benämningen. Men Svenska Dagbladet kallade dem hellre ”arbetsvilliga”. På Arbetaren sade man ”strejkbrytarlöddret från landsorten”.
I sammanlagt tio dagar pågick striderna. Sedan slöts ett avtal. Telefonisterna fick det kollektivavtal de stridit för. Måndagen den 31 juli skriver Arbetaren: ”Telefonisterna avgå med seger i kampen mot telegrafstyrelsen”. På Svenska Dagbladets förstasida var tonen mer dämpad: ”Telefonstrejken nu slut. Alla återtagas men de arbetsvilliga behållas. Tillmötesgående bud av telegrafstyrelsen som antagits.”
”Tio dagar som skakade Stockholm”. Så har händelserna beskrivits i efterhand, även om de är så gott som bortglömda i dag, precis som man på den tiden hade glömt händelserna tjugofem år tidigare, 1897.
Vid tiden kring förra sekelskiftet var det främst arbetarna som anslöt sig fackligt. Tjänstemännen var av olika anledningar långsammare att organisera sig. När åttatimmarsdagen infördes 1919 var det en seger för industriarbetarna. Kontors- och handelsanställda omfattades inte. Men hundra år senare förhåller det sig annorlunda. I Sverige är numera 73 procent av tjänstemännen fackligt anslutna, jämfört med 59 procent bland arbetarna. Och kvinnorna är i högre grad anslutna än män.
Och allt började med det som var världens första kvinnliga tjänstemannastrejk, den som utlöstes av de beslagtagna teaterbiljetterna, en numera helt bortglömd strejk i den svenska och internationella arbetarhistorien – om det nu alls var en strejk.
