Därför tar det emot att dra in David Druid och de spridda klipp där han verbalt ger sig på en kvinna. Men händelsen sammanfaller med premiären för Anna Lindmans dokumentärserie Du måste gå i SVT. Serien handlar om psykisk misshandel, och jag såg alla fyra avsnitten i ett svep. Någon dag senare briserade Druidbomben. Nu känns det omöjligt att skriva om fenomenet utan att nämna honom. 

Diskussionen visar hur viktigt det är att förstå vad psykiskt våld är och vad man kan göra åt det.

Är det psykisk misshandel som nu valsar runt på internet? Eller ett gräl som spårat ur? Gud ska veta att jag själv vrålat fasansfulla saker till olika män när jag varit arg. Jag har hånat deras sexuella prestationer, ifrågasatt deras intellektuella kapacitet och underkänt deras emotionella förmågor. Jag har också uttalat mig förklenande om deras yttre. Vidrigt, jag vet – men är det psykisk misshandel?

Oavsett hur David Druids agerande ska definieras har klippen fått konsekvenser för både honom och hans kollegor. Han har byggt en image som en varm man, och samspelet med kollegan Linnea Wikblad är själva hjärtat i ”Morgonpasset i P3”.

Begreppet psykiskt våld är inte helt enkelt. Sedan den 1 juli i år är det också ett eget brott. Det kan handla om hot, tvång, förolämpningar, förödmjukelser, kontroll och övervakning. Den nya lagen tar sikte på upprepade kränkningar som tillsammans är ägnade att allvarligt skada en persons självkänsla. Även varaktig otillbörlig övervakning omfattas, om den är ägnad att allvarligt skada självkänslan.

Ett urspårat gräl innebär alltså inte automatiskt att någon gjort sig skyldig till det nya brottet. Men psykiskt våld är ett vidare begrepp än lagens definition. I Lindmans dokumentär möter vi flera kvinnor och män som levt med psykiskt våld. Artisten Imenella, kocken Louise och influeraren Kristin berättar om hur en partner brutit ner dem bit för bit under lång tid. Rädslan blev en del av vardagen, självförtroendet krympte och tillvaron begränsades. Psykologerna Anna Bennich och Calle Brunell förklarar lugnt och metodiskt skillnaden mellan ”vanliga” gräl och psykiskt våld.

Det är smärtsamt att lyssna på berättelserna och se hur de som nu brutit sig loss fortfarande liksom krymper när de minns föraktet de levt med. Också en man som i åratal terroriserat sin familj med sitt humör och sina elakheter berättar. ”Jag slog ju inte”, säger han som förklaring till att han inte förstod att det han ägnade sig åt faktiskt var våld.

När jag sitter där i soffan framför teven tänker jag på det paradoxala i att människor ofta är allra elakast mot den de säger sig älska. Det är som om respekten försvinner i kärleksrelationen. Kanske handlar det psykiska våldet – allt våld – om rädsla för att bli lämnad och övergiven, för ensamheten? Vi är ju, som Calle Brunell säger i dokumentären, flockvarelser. Det är ingen ursäkt, men ett sätt att förstå. På samma sätt kan man förstå den som stannar kvar trots kränkningar och hot. Också den som är utsatt kan vara så rädd för ensamheten att hon eller han stannar. Och ju längre man stannar, desto svårare blir det att bryta sig loss. Elakheterna blir en del av vardagen. Självförtroendet som krävs för att våga lämna och börja om är till slut obefintligt.

Att psykiskt våld är ett verkligt problem är tydligt. Om David Druid har gjort sig skyldig till det vet jag inte. Men diskussionen visar hur viktigt det är att förstå vad psykiskt våld är och vad man kan göra åt det. Där fyller Anna Lindmans dokumentär en viktig funktion. Public service som bäst.