Bortom Vänsterpartiets regeringskamp har den ekonomiska politiken lyfts fram som partiernas främsta skiljelinje. Men det finns också områden där partierna har potential att komma överens.
Det sägs pågå ett ”jättebråk” mellan C och V i regeringsförhandlingarna. Aftonbladet rapporterar att Centerpartiet säger ”frenetiskt nej till alla vänsterlutande reformer”. En källa till tidningen säger att partiet vill blockera Vänsterpartiet från allt inflytande – något Centerns vice ordförande Richard Nordin kallar för ”rena lögner”.
Och Centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson Martin Ådahl rapporteras av samma tidning vara utestängd från det internat som de rödgröna partierna sitter och förhandlar på.
Så det är föga förvånande att både han och Vänsterpartiets dito, Ida Gabrielsson – eller någon annan representant från partierna – stället upp på en intervju om deras ekonomiska politik.
I den stora konflikten om regeringsfrågan har de två partitopparnas egna huvudämnen – den ekonomiska politiken – hamnat i medieskugga för den stora frågan om Vänsterpartiets vara eller inte vara i en regering.
Bortom Vänsterpartiets regeringsfähighet har den ekonomiska sakpolitiken målats upp som den stora knuten: V:s miljardärsskatter mot C:s sänkta skatter – eller den centerpartistiska hjärtefrågan om privata aktörer i välfärden mot V:s krav på ett vinststopp.

Den tidigare V-toppen Ali Esbati (bilden) konstaterar att Centerpartiet ”sticker ut” i jämförelse med S, V och Mp i skattefrågor och olika överföringar som a-kassan.
– Där är skillnaderna stora, men där får man kolla på vilka behov som finns i verkligheten.
Detta till trots är det inte omöjligt att hitta samsyn, säger han till Flamman:
– Det kommer nog vara mycket enklare att komma överens om man är ense om problemformuleringarna.
Han nämner områden som förstärkningar i välfärden och överföringar mellan stat och kommun som två stora områden där samsynen är bred.
– Centerpartiet är så rotat i den kommunala politiken att jag tror att det går att lösa.

Erik Bengtzboe (bilden), chefekonom på Skattebetalarna, noterar också viss samsyn kring några välfärdsfrågor, men understryker vikten av att då komma överens om hur det ska finansieras – det vill säga skattepolitiken.
– Får man inte ihop sin skattepolitik får man inte ihop sin ekonomiska politik. Då har man egentligen inga resurser för sina reformer, säger han till Flamman.
Bengtzboe har identifierat sex olika skattepolitiska områden där C och de tre andra partierna särskiljer sig mycket. Detta handlar bland annat om skatter på förmögenheter, banker och bolån, samt på företagande, så som de så kallade 3:12-reglerna kring skatt på utdelning i företag.
– Centerpartiet är måna om sin image som ett företagarvänligt och tillväxtvänligt parti, säger han, men nämner bland annat reformer av rut och rot och ”diffusa skatter som ligger långt bort”, som en miljardärsskatt, som möjliga kompromissområden.
– Bankskatten ligger farligt till här av den enkla anledningen att alla hatar banker. Jag har svårt att se att Centerpartiet skulle fälla en regeringsförhandling på grund av skatter på bankernas vinstnivåer.
Jag har svårt att se att Centerpartiet skulle fälla en regeringsförhandling på grund av skatter på bankernas vinstnivåer.
Läser man de respektive partiernas valmanifest utkristalliserar sig flera konkreta sakpolitiska områden där de två ytterlighetspartierna på den rödgröna sidan – åtminstone på pappret – kanske kan komma överens.
Ett omdiskuterat område är matpriser och konkurrensen i livsmedelsbranschen. I deras respektive partiprogram formulerar sig både Vänsterpartiet och Centerpartiet om bristande konkurrens – V vill ”en sund konkurrens mellan fria handlare och fristående grossister” medan C föreslår “vassare verktyg” till Konkurrensverket för att utreda monopol och oligopol i konsumentnära branscher.
Detta är dock inget som Skattebetalarnas Erik Bengtzboe tycker man ska dra alltför stora växlar på. Även om det finns en bred samsyn om problemet är alla är “lite yrvakna och söker därför lite desperat efter lösningar”, säger han:
– Så att man uttrycker sig snarlikt ska inte misstas för att man har samsyn. Vänsterpartiet skulle nog gärna se mer offentlig inblandning och reglering, medan Centerpartiet hellre ser avregleringar som del av lösningarna. Där är samsynen en illusion.
Bortom konkreta plånboksfrågor finns det delar inom välfärden där manifesten liknar varandra. Även om partierna står väldigt långt ifrån varandra i frågan om privata aktörers roll inom skola och sjukvård vill båda se förstärkningar inom psykiatrin för att korta köerna.
Även lönerna inom kvinnodominerade välfärdsyrken var del av partiernas valplattformar: Vänsterpartiet vill se ett ”kvinnolönelyft” för de som jobbar i välfärden, samtidigt som Centerpartiet vill se generellt bättre villkor och högre löner i vårdyrken.
I ett område på bidragssidan, stödet till ensamstående, delade partiernas valmanifest problemformulering och erbjöd liknande lösningar: Vänsterpartiet vill införa ett särskilt ”ensamståendetillägg” och Centerpartiet föreslår ett höjt barnbidrag för ensamförsörjande föräldrar.
Ali Esbati säger dock att i slutändan så gör de stora ideologiska skillnaderna mellan C och V att det kommer krävas förhandlingar för att partierna ska acceptera politik som inte är i linje med vad man lovat väljarna:
– Alla involverade vet att det kommer behöva ges och tas och att det finns behov av både symboliska och faktiska segrar.
Han säger att där Vänsterpartiet omformulerat sin politik utifrån en förändrad värld, som med försvaret, kan det i dag vara på sin plats att även Centerpartiet gör detsamma med sin marknadsliberala tro:
– Allting landar i hur mycket man är beredd att låta den ideologiska syn man har på världen möta förändringar i samma värld.