Det är strax före midnatt och vi är på väg hemöver. Eftersom det är tio mil kvar och det kurrar i magen svänger vi in på Nyängs-Rasta i Grums. Restaurangdelen stängd men servicebutiken öppen. Ett mindre snabbköp med korvochmosdisk och gott om folk under ljusrören. Unga och gamla som vill betala bensin, småhandla eller få sig en kabanoss. Och en busslast hungriga norrmän. Bakom disken en ung kvinna, som får kasta sig mellan kassan, kontokorten och mosbrickorna. Hon gör det utan uns av tidsspillan, hon orkar till och med vara vänlig, hennes fingrar dansar över tangenterna, hon frågar om man vill ha kvitto. Men ensam med allt detta; hur är det möjligt?

Hon gör tre personers jobb för en enda lön, som också den är för låg. Hon befinner sig hitom förslitningsskadorna och kanske att livets öppnar andra vägar för henne innan dess, får vi hoppas. Men hur kan man få hålla på så här?
Jag läser fina dikter av Jenny Wrangborg i nya numret av Folket i Bild. Det handlar om just detta, dessa människor som gör jobbet för låg lön, till ett högt pris för sig själva. Jenny är ovanlig som poet, eftersom hon samtidigt som hon skriver är förvärvsarbetande, jobbar som kallskänka. Tidigare hemtjänsten och säsongsanställd på Liseberg.
Som så många. Jenny Wrangborg kommer snart ut med en diktsamling som heter Kallskänken, en av dikterna heter ”Vi som bär städerna”. Raderna blir som projektiler mot Alliansens av blå dunster uppblåsta ballonger, här ett citat:

Du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring
Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och bär
de här städerna

Vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Det är vackert för det är sant. Och nödvändigt att skriva om.