… känner du kanske till Little Britain-karaktären Vicky Pollard, den överviktiga, träningsoverallsklädda, snattande, odrägliga tonårsmorsan som pratar obegripligt och byter sitt barn mot en West Life-cd. I Storbritannien är Pollard det kändaste uttrycket för svallvågen av humoristiska skildringar av så kallade chavs, vita arbetarklassungdomar med särpräglad klädstil och tillhåll i de yttersta förorterna. Som sociologen Elias le Grand uppmärksammar i sin kommande avhandling har chav-fenomenet blivit en offentlig angelägenhet att driva med och diskuteras i såväl renommerade medier som vulgärbloggar. Chavsen är i det allmänna medvetandet sinnebilden för dålig smak och ohyfsat beteende. På bloggar utsätts de inte sällan för önskemål om att de ska utplånas från jordens yta.

I fjol försökte resebyrån Activities Abroad locka kunder genom att utlova ”chav-fria semestrar”. I en annons spaltar de upp medel­klassnamn som John och Sarah under rubriken ”sannolika att påträffa på en Activities Abroad-semester” och ”chavviga” namn som Tiffany och Chardonnay under ”osannolika”. Resebolagets vd Alistair McLean hade svårt att förstå den kritik annonsen drabbades av och meddelade att han ”helt enkelt känner att det är dags att medelklassen står upp för sig själva. Vi jobbar hårt för att skapa ett hyggligt hem och liv för våra familjer och vi betalar skatt för att bidra till samhälle och ekonomi. Tyvärr verkar alla andra i vårt samhälle ta detta ifrån oss, vare sig det är inkompetenta bankmän eller träningsoverallsklädda lymlar som hemsöker våra gator”.

Ord och inga visor. Eller ska vi säga: ett skolboksexempel på klasshat.
Tänk er samma annons med ett gäng arabiska namn i den oönskade spalten. Kanske dags att vara lite uppmärksam på de nya relativt legitima riktningar det kollektiva hatet tar när det inte längre är rumsrent att hata utlänningar och bögar.