Hon var 84 år och hade varit riktigt dålig i flera år, så det kom inte som någon överraskning. Och fredagen gick och det blev lördag. Då kom dödsfallet till medias kännedom. Det blev en exploderande nyhet. Varenda tidningssajt fylldes med kommentarer från hennes vänner och andra författare. Själv hade jag träffat henne mycket under nittiotalet och under 00-talet satte jag tillsammans med henne ihop en bok med hennes dikter, så att hon slutligen framträdde också som den fina lyriker hon är.

Vi satt i hennes lägenhet på Söder och ur gömmorna plockade hon fram gamla tidskrifter och tunna dikthäften som hon själv nästan glömt av: Slarvpoet kallade hos sig. För i första hand var hon naturligtvis prosaist. Några av hennes romaner – Det mest förbjuda, Oskuldens död eller När man skjuter arbetare – hör till det främsta i efterkrigstidens svenska skönlitteratur. Som människa var hon för omgivningen inte alltid lätt att ha att göra med; som många betydande konstnärer var hon enkelt narcissist. Men vad gjorde det? Hennes inre universum, där det vimlade av demoner men också hela här­skaror av änglar, var så rikt att mötena med henne alltid blev minnesvärda.

Men telefonen ringde oavbrutet på lördagsförmiddagen. Jag satt på tåget till Katrineholm för att hälsa på min mamma och när jag kom fram berättade jag genast för henne vad som hade hänt. Det hade sina speciella skäl. Kerstin Thorvall – från början modetecknerska – jobbade på femtiotalet i Vingåker på konfektionsfabriken där. I en av sina sista böcker skildrade hon den fabriksvärlden och inför skrivandet ringde hon och pratade med min mamma om hur det såg ut på den där fabriken; hon hade arbetat som sömmerska i många år.
Mitt i sorgen över att Kerstin Thorvall lämnat oss blev jag glad över den mediala uppståndelsen kring henne. Den vittnar om den kärlek till henne som finns hos läsarna, i synnerhet hos den kvinnliga halvan av befolkningen. Det stormade om henne, både om böckerna och hennes liv, men de där stormarna samlade enorma mängder befriande energi åt kvinnor och unga tjejer. I den finlitterära världen fick hon sitt erkännande sent. Det skulle dröja till början av nittiotalet innan hon riktigt togs på allvar av etablissemanget. Varför? För att hon skrev om kvinnliga erfarenheter, självutlämnande och i viss mening hänsynslöst, ja, strindbergskt!

Det som alltför få alltför länge inte såg var hennes litterära kvalitéer. Hon var inte bara en hårt arbetade konstnär och en gudabenådad berättare, som alltid kände vad det var i stoffet som kunde slå ögonblickliga broar till läsarna. Hennes litterära stil hör också till de mest avancerade i svensk skönlitteratur. Allt hon skrev ner fick en omedelbar lyster. Prosan var glasklar, enkel, poetisk, alltid på ett märkligt sätt n a t u r l i g. Hur svåra ämnen hon än skrev om kunde läsaren förnimma stilens lätthet. I hennes dikter framträdde de där dragen sällsamt klara, som i dikten Samtal med en veckotidningsredaktör:

Jag skrev om en kvinna
som älskade flera
och inte skämdes för det
Jag gjorde en historia
som inte hade lyckligt slut
Och inte så noga
”Men nog är det väl bra sjaskigt?”
sa redaktören
och hon var söt och blond
och hade tre barn och
en man som var kapten vid flyget
Inte kunde jag förklara
för henne att livet,
det är rätt så sjaskigt, faktiskt
För dom flesta är det inget vidare
Inte särskilt vackert
eller väldoftande
och man skiter
i att duka vackert.

Kerstin Thorvall var inte bara en författare. Hon var något av en social rörelse och hon var dessutom socialist. Hela hennes varelse var självklart politisk: Hon var röd, röd på ett sätt som gick bortom alla program. Hon reagerade ilsket på nittiotalets alla nedskärningar, satte ihop en bok om det. Hon skrev om psykvård och äldreomsorg samtidigt som hon i allt hon gjorde slogs för den kvinnliga och mänskliga subjektiviteten.
Kerstin Thorvall förändrade, med sitt skrivande och sitt liv, det här landet.