Folkmord är folkmord när det än har begåtts. Så länge det inte kan talas fritt om detta lider Turkiet av allvarliga problem med yttrandefriheten. Fråga nobelpristagaren Orhan Pamuk som riskerade fängelse för att ha spekulerat i antalet dödsoffer, vilket kränkte ”turkiskheten” enligt lagparagraf 301. Mördarna i det Osmanska riket kan inte ställas till svars, men att kräva Turkiets erkännande är rätt. Att agera utan eftertanke och strategi för en verklig försoning är det däremot inte.
Oavsett åsikter om AKP-regeringen är det fakta att närmanden mellan Turkiet och Armenien gjorts. Riksdagens och USA:s representanthus’ utrikesutskotts beslut om att fördöma folkmordet kom därför olägligt. Framstegen är ett minne blott. Istället för vidare samtal om gränsöppningar till Armenien talar premiärminister Erdogan om att utvisa 100.000 armenier utan turkiskt medborgarskap. AKP agerar precis så som vi med insikt i turkisk politik varnat för.
Ingen ska böja sig för den turkiska nationalismen. Men läget kräver insikt och kunskap. Att inte vara nationalist när fördömande beslut tas i Väst är idag politiskt självmord i Turkiet. AKP är pragmatiskt. Då oppositionspartierna MHP och CHP är groteska nationalister är dominoeffekten given. Partier hetsar ikapp i intolerans. AKP:s utspel var väntat då de annars tappar röster. Att det är godtrogna politiker med oklanderliga åsikter i USA och Sverige som bidragit till ett kontraproduktivt kaos är dramats tragikomiska ingrediens. Inte för att även vänsterpolitiker nu vill skriva historia, men för att fördömandet inte varit konstruktivt.
Hrant Dink var den modigaste rösten för försoning. Den turkarmeniske journalisten mördades av turkiska högerextrema 2007. Han var farlig för att han stred mot två motpoler som göder varandra, turkisk och armenisk nationalism. Och han var kapabel att skapa försoning. Den nås inte genom parlamentsbeslut, menade han. Dinks korrekta budskap bygger på en förståelse av den turkiska mentalitetens (o)mognad. Framsteg fördöms inte fram. Försoning skapas med dialog mellan folken, inte med voteringar i Sverige. Svag fingertoppskänsla kan skjuta sanningskommissioner och försoning på framtiden. Det ser vi nu.
Den skadeglädje många kände mot den turkiska staten efter fördömandet sattes snart i halsen. För idag är det än svårare att vara en Pamuk eller Dink. Det drabbar inte politiker som bor i andra delar av världen. Det drabbar oss som på plats tagit oss an sisyfosarbetet att skapa en genuin försoning.
