Jag tar bussen från Drottningtorget ut till stadsdelen Kronogården, allmänt känt som ”Trollhättans Rosengård”. Kronogården är ett barn av miljonprogrammet, det byggdes i slutet av 60-talet. Numera bor omkring fem tusen människor här. 70 procent har utländsk bakgrund. Arbetslösheten ligger närmare 50 procent, vilket medför sociala problem och segregation.
Invandringen är inget nytt i Trollhättan, på 50- och 60-talen rekryterades många finländare, italienare och jugoslaver hit för arbete i industrin. Det har lämnat spår kvar, som den katolska kyrkan i centrala staden. Mycket av nöjesutbudet, som klassiska brittiska pubar, lär ha tillkommit efter önskemål av utländska gäster på arbetsbesök hos antingen Saab eller Volvo Aerospace.
Jag träffar Erkki Salmia, pensionerad bibliotekarie, som själv är finne och har bott 22 år i Trollhättan. Han berättar en anekdot om indierna som kom som flyktingar från Uganda på 70-talet. Några av dem fick arbete på Saab där de jobbade ihop med finnar. Under rasterna snappade indierna några ord från sina arbetskamrater, och när de efter jobbet skulle handla försökte de använda sin nyerövrade vokabulär. Ingen förstod någonting. De talade nämligen inte svenska utan finska!

Nytt kulturhus
Vi träffas på det nybyggda komplexet ”Kronan”, som är en kombinerad skola, kulturhus och bibliotek. Bibliotekets filialchef Marcus Einarsson tar emot och visar oss runt med påtaglig stolthet. Biblioteket har väl tilltagna utrymmen, det är högt i tak, de nya möblerna har en fräsch modern design. Budgeten för inköp av böcker och tidskrifter är också generös.
– Det är en märklig situation, säger Marcus, på andra ställen har de stora sparkrav, medan här satsas det.
Men, påpekar han, beslutet att bygga ”Kronan” togs innan krisen började, och Marcus är övertygad om att det var tur, hade krisen kommit tidigare skulle den här satsningen aldrig ha blivit av. Han tillägger att det byggs ganska lite i Trollhättan, precis som i resten av landet, vilket gör byggandet av ”Kronan” än mer speciellt.
Att det satsas just i Kronogården är ingen tillfällighet, och syftet är klart – att bryta segregationen och underlätta integration. Honnörsordet har hela tiden varit ”delaktighet”, både i utformningen av anläggningen och nu i själva driften. Samverkan mellan de olika delarna är viktig. Ett betydelsefullt inslag i processen att bryta segregering är genom satsning på olika kulturevenemang. Här finns bra scenlokaler med plats för 250 personer, ett slags mini-Folkets hus, och här uppträder både kända och mindre kända artister, ofta med ”mångkulturell prägel”.

Marcus Einarsson är försiktigt positiv. Boklånen har ökat, framför allt av barn- och ungdomsböcker, biblioteket har blivit en naturlig mötesplats för skolungdomarna, det förekommer varken stölder eller skadegörelse. Drömmen är att biblioteket i Kronogården ska utses till ”Årets bibliotek”, vilket vore första gången som en biblioteksfilial tilldelades den utmärkelsen.
Marcus, som ursprungligen kommer från Borås, har jobbat i flera kommuner, och trivs bra i Trollhättan, och Kronogården, där han både arbetar och bor.
– Det känns bra här, det är högt i tak, och kommunen är välskött. Kulturlivet är också bättre än vad jag trodde.
Samtalet glider omärkligt in på Saab, något som verkar ofrånkomligt i Trollhättan. Marcus är visserligen ganska skeptisk till Spyker, och tror inte att det går att blåsa faran över än. Men visst har ett nytt hopp tänts, och han hoppas verkligen att det ska gå bra.
– Saab påverkar allt här i Trollhättan, säger Marcus. Om biblioteket här är backspegeln, så är Saab motorn.