Så gick det som väntat. Nederlag för fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Är det dags för lite klarsyn om vad EU egentligen går ut på? Den har ingen juridisk grund eftersom Lissabonfördraget ingenting säger om fackliga stridsåtgärder. Och direktiv och tolkningar får inte göras utan stöd i fördraget. Men i EU handlar det inte om juridik utan om politik. För övrigt kan man inte juridiskt bedöma en viss stridsåtgärd. En part i en konflikt tar till de lagliga medel som anses tjäna det uppställda syftet. Men det går inte att med någon objektiv måttstock avgöra om en stridsåtgärd är ”proportionerlig”.

Hur som helst borde den samlade arbetarrörelsen nu fråga sig vad det är man har hamnat i, när man gick med i unionen, och vilka slutsatser man ska dra. Till en början kan det vara intressant att göra en statsvetenskaplig bedömning av EU:s konstruktion. EU-projektet är ingen parlamentarisk demokrati och fyller strängt taget inga krav på demokrati. De exekutiva organen utgör tillsammans med domstolen de som styr politiken – Parlamentet är klämt mellan kommissionen och ministerrådet, vilket helt strider mot den parlamentariska demokratins grundprincip om den folkvalda instansens ledande ställning i ett demokratiskt styresskick. Det har väljarna ute i medlemsländerna för länge sedan begripit och valdeltagandet är därefter.

Det viktigaste är dock den ideologi som grundar EU:s existens och dess statsvetenskapliga karaktär. Grunden är inte folkstyre utan det kapitalistiska systemet. Kapitalismens rätt att inte bli ifrågasatt är fördragets grund. Med en statsvetenskaplig term skyddas den genom ”accountability avoidance” – den står utanför allt ansvar. Dess frihet – inte medborgarnas – är systemets grund. Därför har det en oåtkomlig domstol som alltid har sista ordet. Och därför gör vänstern fel om den ger upp den konstitutionellt-demokratiska kampen för utträde ur EU och nöjer sig med det ”pragmatiska” harvandet i ett kringskuret skenparlament.