Det var länge sedan man hörde något från Sven Wernström. Annat var det förr. En jämn ström av böcker sedan debuten 1945, minst en om året, ibland ett par. Som det anstår en arbetarförfattare inget romantiskt dravel om inspiration, utan ett disciplinerat arbete, vid behov också på beställning. Fram till 1964 var dessutom författarskapet en bisyssla, då Wernström arbetade heltid som sättare.
Men åldern tar ut sin rätt. Sven har hunnit bli 85 år. Och förståeligt nog har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt. Det gör han i romanen Ett författarliv, enligt honom själv hans ”bästa och sannolikt sista roman”.
Upplägget är enkelt. Året är 2025, och Författaren, som har hunnit bli 100 år, berättar om sitt liv. I förordet skriver Sven Wernström att boken inte är självbiografisk, med hänvisning till några detaljer ur sitt eget liv som inte stämmer med bokens huvudperson.
Romanen är i första hand en skildring av svenskt 1900-tal, med början någon gång under 30-talet, över millennieskiftet fram till en dystopisk framtid om 15 år. Det är inte vilken skildring som helst, utan från ett tydligt vänsterperspektiv. Flera historier löper parallellt. Dels är det en rak historisk berättelse, som markerar viktiga händelser i främst Sverige, men också i världen.
Det är samtidigt den svenska arbetarrörelsens historia under några decennier. Den ser inte Sven Wernström som någon jubelföreställning. Snarare är det en lång räcka svek, även om Wernström är lite motsägelsefull på den punkten. Han skriver varmt och med sympati om Wigforss, och senare Palme, även om han anser att ”Efter Wigforss har ingen ledande socialdemokrat skrivit något som helst av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.” Efter Den Store har ”halvtänkarna och tompratarna” tagit över. Wernström är bland annat mycket kritisk till förre kulturministern Bengt Göransson, som ju annars idag anses representera socialdemokratins vänsterflygel. Det säger en hel del.
Vietnamrörelsen och den nya vänstern, framför allt kulturvänstern, berörs en del. Sven Wernström är också ute och reser mycket, och inte särskilt förvånande uppskattar han Kuba bättre än Mexiko.
Framför allt är boken en klassisk bildningsroman. Sven Wernström gör en lång, lång klassresa, med början i sin uppväxt i en arbetarfamilj under 30-talet på Söder, ”livets universitet”, självstudier, en kort och inte alltför meningsfull tid på en folkhögskola, de första stapplande stegen på den litterära banan, och så det stora språnget när han förverkligade sin dröm och blev författare på heltid.
Sven hatar av hela sitt hjärta allt vad skolor, undervisning och lärare heter. Och i motsvarande grad älskar han bibliotek och bibliotekarier. Han påtalar intill tjatighet sin brist på bildning, och på ett sätt som är ganska ovanligt bland de flesta arbetarintellektuella koketterar han nästan med sin obildning. Vilket inte hindrar honom från att citera Chomsky när han ska säga något djupsinnigt om idrott.
Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy, Harry Martinsson, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Per Wahlöö, Gunnar Ohrlander, med flera.
Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, något som enligt Författaren själv, har tagit honom lång tid att våga utveckla. Det tror jag säkert, och kan inte annat än att vara avundsjuk på hans mod.
Tyvärr har Sven Wernström också en tendens att ibland istället för att gestalta börja predika.
Romanen avrundas på ett äldreboende i ett Sverige som ser alldeles förfärligt ut. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall. Också Författaren kan ge uttryck för märkliga främlingsfientliga tankar.
Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.
