… fick min pappa rätt i en av sina teorier. ”Medan vi [vänstern] slogs med fascisterna kunde de religiösa studera och organisera sig, nu styr de landet”, brukar han beskriva Turkiets utveckling. På 1960- och 70-talen tog vänstern och högern ut varandra. Idag är vänstern liten. Islamisterna som knappt syntes förr har moderniserats, blivit EU–vänliga konservativa och skapat regeringspartiet AKP i landet.
– Vad kul att George Habash håller med mig, blev pappas reaktion när jag sa att den nu avlidne PFLP-ledaren i Palestina dragit samma slutsats som honom när han sett likheter mellan sitt land och Turkiet. Medan PFLP kämpade för sin överlevnad efter Sovjets fall kunde Hamas bli alternativet till Fatah, menade Habash.
Att islamister står i bakgrunden och arbetar långsiktigt är inget generellt problem för vänstern i allmänhet. Men att förlora initiativ och stöd trots att man som rörelse är mitt i kampen och erbjuder ett samhällsalternativ är det.
Det är inte långsökt att dra paralleller till en europeisk vänster i allmänhet och en svensk sådan i synnerhet. Under 2000-talet har EU–kritiska röster i allt mindre utsträckning tillfallit vänstern. Och i brist på kommunikation har man inte kunnat konkurrera med Piratpartiet i fildelningsfrågan, trots att V:s åsikt inte avviker från nykomlingarnas. Samma sak gäller miljön, där Miljöpartiet lockar åt sig alla sympatier trots att Vänsterpartiets miljöpolitik är åtminstone lika medveten.
Allt detta handlar om en vänster som kämpar mot högern, men som inte får någon lön för mödan. Andra partier med snarlika åsikter i vissa frågor växer, eftersom tydligheten brister i vänsterns politik. Liknande har vi sett förr och i framtiden kommer vi kanske att höra efterkloka vänsterpartister tala om att ”medan vi [vänstern] slogs med högern kunde X studera och organisera sig, nu styr de landet”.
