Dokument inifrån, Slaget om muslimerna, var en slipprig historia. I en granskning av vem som är representativ och vem som är islamist drev Evin Rubar tesen att ”moderata islamister” felaktigt representerar alla muslimer i Sverige och att de har häpnadsväckande reaktionära åsikter om saker som jämställdhet och religion. Dessutom har de möjlighet att pådyvla barn dessa åsikter i friskolor.

Här måste benas upp. Är det ett problem att det finns konservativa religiösa grupper? En nyhet är det inte. Ett problem kan man tycka att det är, men är man för religionsfrihet är det inte så mycket att göra åt. Många av frågorna Rubar ställde skulle vara roliga att höra svar på från konservativa kristna, judar, buddhister och hinduer.

De religiösa skolorna är ett stort problem, där barn från tidig ålder bara umgås med trosfränder och där lärare inte följer läroplanen. I ett demokratiskt samhälle ska skolan vara en plats där barn möter människor från alla religioner och delar av samhället. Religiösa skolor är en dålig idé som vi fått som bihang till den nyliberala, borgerliga så kallade valfrihetspolitiken. Men nu verkar knappt borgarna själva tro på dem längre, så deras dagar är nog räknade.

Återstår då frågan om representativitet. Den är vansklig men intressant. Där hade den brittiske sekuläre muslimen ett intressant resonemang som svenska politiker nog gör gott i att ta till sig. Men hade detta inte kunnat sägas utan den mystiska musiken och de svepande formuleringarna om krafter som verkar för ”islamifiering”. Det skulle ha luktat så mycket mindre av Jimmie Åkesson då.