Ända sen mitten av 1700-talet har svenska politiker försökt bestämma sig om de ska möta stormakten Ryssland med aggression eller försiktig diplomati. Redan möss-partiet menade ju att det vi saknar av muskler bör vi ersätta med smartness.
Det är i den senare traditionen – alltså en anständig bit från Carl Bildts alarmism – som Svenska Dagbladets tidigare Moskvakorre, Jan Blomgren, nu sammanfattar sina erfarenheter i boken Moskva tror inte på tårar. Titeln anspelar på Valentin Mensjovs Oscarsbelönade film med samman namn från 1979, som var en resa i det poststalinistiska Sovjet, och Blomgren fortsätter nu färden i Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott.
Han reser till Tjetjenien och Sibirien och han berättar om de allt vanligare politiska morden och fantastiska affärer där Putin låter fängsla nyrika oligarker och ser till att hans personliga vänner tar över deras rikedomar.
De bästa kapitlen handlar om Putins bakgrund med ett rätt skumt förflutet i Leningrad/S:t Petersburg och hur han, enligt författaren, är i händerna på före detta kolleger i gamla KGB. Vad ska man tro?
En viss skepsis rekommenderas. Som när författaren besöker Gulag och hävdar att man vid anläggande av järnvägen där använde benknotor från döda fångar som byggnadsmateriel.
