– Vad har du ihop med henne där?
– Hon är min syster!
– Syster! Jojo det vet man hur det går med det om ett par år!
Ordväxlingen mellan Birk och hans mamma Undis, och den snuskiga fantasin som sätts i rörelse hos modern, är kanske främst humoristiskt minnesvärd för oss vuxna. I Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är vänskapen mellan Ronja och Birk förbjuden. Birk tillhör den hatade Borkaätten, konkurrerande rövarband och fiende till Mattisätten.
Men eftersom Birk och Ronja är de enda barnen i hela skogen, och dessutom exakt lika gamla, så kan en vänskap dem emellan givetvis inte undvikas. En hemlig sådan. Den får inte avslöjas till något pris, inte ens när Birk under den hårda vintern är nära att svälta ihjäl i sitt Borkafäste.
– Vi kan inte träffas annat än i smyg.
– Och jag avskyr att göra saker i smyg. Men utan våra smygmöten hade jag inte överlevt vintern.
Hederskultur, hedersvåld och liknande är egentligen dåliga ord. Heder är ju i grunden ett positivt begrepp, och alla kulturer genomsyras av någon form av hederskoder. Dessutom ofta mycket lika sådana. I radion hörde jag uttrycket ”hedersetik” vilket egentligen är mer relevant. Någon föreslog att vi i stället skulle tala om ”skamkultur”. Det är ju skammen och skuldbeläggandet som är problemet – att det skulle handla om någon annans heder är ju i själva verket ett svepskäl. Ett svepskäl för att motivera förtryck.
När rövarbarnens vänskap avslöjas är splittringen mellan Mattis och Ronja, och mellan Birk och hans föräldrar, nära nog total. Efter dagar av stormiga gräl och kompakt tigande, flyttar Birk och Ronja ut i skogen tillsammans.
Men på slutet blir det i alla fall försoning mellan föräldrar och barn, och faktiskt mellan de båda rövarbanden också. Men så är det ju också en saga.
