Torpkontraktet från 1851 bär tecken på sin ålder. Papperet är skört. Får hanteras varsamt.
I kontraktet är hus och åkrar noga angivna. Och arrendet lika med dagsverken på godset. Underskrivet av godsägaren och av min morfars far. Av min morfars far ”med hand på penna” – han var således inte skrivkunnig.
Detta det enda ”dokument” vi ärvt från tidiga släktingar. Vi äger inte medelklassens arvegods av berättande dagböcker. Men jag är stolt över torpkontraktet och jag minns så väl morfars berättelser från hans barndoms torp.
Så hans mor. Vi har ett enda foto på henne och där är hon en åldrad kvinna med hårt och strängt ansikte. Fotot kanske taget på 1880-talet.

En kvinna som levt på torpet större delen av sitt liv. En trång och torftig bostad omgiven av eländigt små åkerlappar. Sju barn. Det livet gav inget charmleende ansikte. Men. Ett vagt och dunkelt rykte talade om en ”otrohetsaffär” och en främmande man. Ett livets äventyr. Berättelsen kan vara sann. Hennes yngste son hade ett ”finare” efternamn än de andra barnen.
Från äldre tider har min torpsläkt varken berättelser eller dokument. Kvinnorna – mina anmödrar – försvinner in i det förflutnas dunkel.
De stora krigens tid och 1600-talet. Krigen som adelns män skapade. Dödade kvinnornas söner och män. Bragte svält över torpens kvinnor.
Medeltid och en ny religion som med kyrkor och kvinnohat drabbade mina anmödrar med ond kraft.
Tidig medeltid och slaveriet fanns då kvar. Var mina anmödrar trälkvinnor före torpens era? Innan godsägarna förvandlade sina trälar till ”fria” torpare.

Vi vill tro att de allra första byarnas kvinnor hade ett bättre liv än senare epokers. Men bronsåldern gav ett klassamhälle och även om klimatet då var varmare och skördarna goda tillhörde de inte henne. En trälkvinna. Som kanske kunde fly ut i skogarna när tillvaron blev för tung?
På museet möter jag en kvinna från jägarsamhällets tid. En lång och kraftig kvinna. Hennes skelett i montern helt intakt. Vid hennes sida ett spjut. Min anmoder var således en beväpnad jägare. Satt inte i hyddan och beredde männens jaktbyte.

Längst bort i tid och rum ser jag in i primathonans gyllenbruna ögon. Hon håller sin unge i famnen. Försvarar honom mot aggressiva hannar och mot flockens obarmhärtiga hierarki och grymma mobbare. Här inte klassförtryck men andra förtryckande strukturer som följer oss genom all tid. Omöjliga att besegra?
Men jägarkvinnan ägde ett vapen.