Isabel Allendes senaste bok är en självbiografi skriven i brevform till Paula, den avlidna dottern. Där berättar hon om vad som har hänt sedan de spred hennes aska för vinden 1992 fram tills nu, dagen då hon slutar skriva boken.
Den tidigare boken Paula (2005) var också självbiografisk och handlade om förlusten av dottern. Böcker som den, Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion och nu Summan av dagarna handlar om smärta, och hur man bearbetar sorg. Den sorgen finns i vardagen, där väller den fram men i vardagen finns också möjligheterna att söka tröst.
Den här boken är en odyssée i sorg och tröst, i vardagslivets nöd och lust. Där finns författarinan, som har emigrerat en andra gång. Först från Chile efter en militärkupp och sedan från Venezuela för kärleken.
Och nu befinner hon sig i Kalifornien, med en stilig nordamerikansk advokat, som ständigt befinner sig i konkurs eftersom han tar sig an fall som han aldrig kan tjäna pengar på – papperslösas död och arbetsskador.
Och där börjar chilenskan samla sin klan, till makens oförståelse. Med mycket inlevelse, en stor portion humor, och en hel del självutlämnande, berättar Allende om sin son, sin ex-man, sina styvbarn, sina andar, vänninor, resor, barnbarn, saknaden efter dottern och kärleken till sin man.
Vi får ett inblick i ett författarliv. Tankarna och svårigheten med att skriva, hur man inhämtar idéer och fyller på den brunn som en författare sedan öser ur.
Och reaktionerna, däribland väldigt snuskiga brev med fräcka förslag efter att boken Afrodite med afrodisiaka recept kommer ut. Det handlar också om kärleken mellan två vuxna människor som försöker älska och leva ihop omgivna av sorg, olika vanor och traditioner och vuxna barn, varav en är död och den andra försvunnen. Och det är här hon blottar sig mest, i viljan att älska – och i svårigheterna, i allt från hur mycket man ska lägga sig i om den andres barn, till en väldigt misslyckad danslektion.
”Vi bestämde oss för att börja med privatlektioner för att inte behöva skämma ut oss inför de mest avancerade eleverna. Eller rättare sagt, det var jag som bestämde det, för sanningen är den att Willie är bra på att dansa.
I sin ungdom var han ivrigt uppvaktad på dansgolvet och vann tävlingar i de danser som då var på modet. Jag rör mig däremot lika smidigt som en buss när jag dansar. På dansskolan var väggarna klädda med speglar från golv till tak, och lärarinnan visade sig vara en nittonårig skandinavisk flicka med ben lika långa som min fulla längd.”
När jag har kommit till sidan 86, som inte är någon speciell sida förutom att det är då jag tittar ner, har jag skrattat och gråtit så mycket att jag måste ta en paus. Den här boken ska jag ge till min mamma, min syster, mina vänninor och en och annan man.
