Snart vågar vi inte gå till doktorn här i Dalarna.
I vårt lilla samhälle om 1.500 innevånare har minst fem personer i bekantskapskretsen blivit feldiagnostiserade. Det gäller allvarliga sjukdomar som skelettcancer och tarmvred. Innan de har fått tillståndet fastställt har de rabblat sitt personnummer för runt åtta till 16 inhyrda så kallade stafettläkare.
Var gång en ny doktor.
Det lidande som de, och många andra i vår norra landsända, har fått utstå på grund av ett kollapsat system är obeskrivbart. Fasta läkare verkar omöjligt att rekrytera norr om Uppsala. Sjukvårdens främsta mantra, att ge alla en bra och jämlik sjukvård, klingar närmast tragikomisk.

I Dalarna rasar folkopinionen, ledd av bland andra samtliga präster, i norra landskapet mot nedläggningen av Mora BB. Barnmorskorna på sjukhuset har inte tillåtits att vara med när politikerna informerats om situationen, endast läkarna. En normal förlossning sköts ju av barnmorskor och barnmorskorna i Mora är övertygade om att det är tryggt att föda där.
Mora BB är välrenommerat och statistiken visar inget annat än positiva siffror. Trots en massiv rekryteringskampanj har man inte lyckats att värva förlossningsläkare till sjukhuset. Med ett nedlagt Mora BB tvingas de blivande föräldrarna att resa till Falun, upp till 30 mil, med alla risker det innebär. Det sista halmstrået för Mora verkar vara en privat entreprenör. Hopp eller förfall? För hur tryggt känns det med ett företag som slimmar en verksamhet bestående av nyförlösta mammor och deras späda barn? Allt för att beveka de dyra läkarna att jobba i exemplet Mora.

På grund av ett system närmast lik maffiametoder har läkarna hamnat i ett läge där de helt kan diktera villkoren. På runt 18 månader kan systemet med stafettläkare ha resulterat i att 27 människor har dött enligt Socialstyrelsens undersökning av Lex Maria-fall, och minst lika många har skadats.

Och jag vågar en skarp gissning på att majoriteten felbehandlade inte (än) har drivit sina mål till en undersökning. Ordspråket den enes död är den andres bröd har förvandlats till cynisk verklighet.
Vi snackar inte överlevnad, brödet är ett riktigt guldläge för stafettläkarna. Redan på 1990-talet förutsåg både Högskoleverket och Statistiska Centralbyrån ett ökat behov av läkare baserat på en växande och åldrande befolkning, en ökande brist på läkare förutspåddes en bra bit in på 2000-talet.
Men tack vare en lyckad lobbyverksamhet från Läkarförbundet, vilket drev frågan om ett minskat antal utbildningsplatser, befinner sig stora delar av landet i riktigt katastrofläge. Under ett antal år propagerade Läkarförbundet för att platserna på utbildningen skulle halveras.

Man lobbade också i media och varnade för en överetablering av kåren. Lika starkt som jag föraktar lobbymakarna i Läkarförbundet för deras brist på samhällsansvar, på 1990-talet anförda av Anders Milton som idag förfäktar en ohållbar ”vi visste ingenting”-attityd, känner jag sympati med de intet ont anande läkare som förletts av sin egen organisation. Innan fler patienter offras på yrkesegoismens och girighetens altare borde en obligatorisk tjänstgöring utanför storstäderna vara ett rimligt krav innan landet utbildat ikapp läkarbristen.
Politikerna på 1990-talet föredrog att lyssna på Läkarförbundet. Jag skulle inte bli förvånad om personliga förmåner i form av alldeles privata vårduppgörelser finns med i bilden, varför struntade man annars i den samlade expertisens väl underbyggda argument om ett ökat läkarbehov?