Piratpartiet har nyligen annonserat att man ställer upp i valet. Partiledaren Rick Falkvinge säger att de frågor partiet arbetar för, -han beskriver dem som informationspolitik, transparens och medborgarrätt -också finns på kommunal och landstingsplanet.

Falkvinges parti ska ställa upp med sina ”skarpaste” representanter. Men för ett ungt parti kan det vara svårt att i förväg veta vilka de är och en till synes skarp person kan enkelt förvandlas till en oskarp.

Ny demokrati och andra har haft svårigheter med de som säger sig företräda partiet och när Sverigedemokraterna skulle ta plats i kommunfullmäktige saknade man på flera orter folk att representera det. Piratpartiet har lockat till sig många studenter på universitetsorter och förhoppningsvis lyckats intressera unga människor, som varit nollställda till politik, för viktiga samhällsfrågor.

Partiet kan gynnas i egenskap av uppstickare och med tanke på den allmänna politiska letargin och visst låter det tilltalande att ”värna medborgares integritet och privatliv” samt att ”gynna framväxten av informationssamhället.”
Men hur ska piraterna hantera de avgörande frågorna som gäller jobb, skola och vård eller närmandet till Nato? Gång efter annan har det visat sig att en- eller fåfrågepartier inte fungerar som parti betraktat.

Ett riksdagsparti måste för att ha framgång på sikt ha mer av en gemensam värdegrund, annars spricker enigheten när man blir avkrävd ställningstagande i allt från föräldraledighet till ett militärt engagemang i Afghanistan.
Både Fi och Piraterna hade tjänat på att fortsätta vara viktiga opinionsbildare i sina respektive frågor oavsett hur man värderar innehållet i budskapet.

Problemet i politiken idag är inte bristen på partier utan människors uppgivenhet över att agendan redan verkar vara satt över deras huvuden. Inte så konstigt med ett EU som allt tydligare pekar finger åt demokratin genom att förfäkta metoden att medlemsländerna gång efter annan ska rösta sig fram till ett önskat resultat. Nu senast gäller det Irland och Lissabonfördraget.

Inte är det mycket bättre här hemma där många kvinnor som prövat på kommunalpolitiken upplever att uppdraget fortfarande är organiserat för gubbar med markservice och därför inte har en chans att orka hänga med. Slutsats: politik – nej tack!

Politiska grupperingar som varit framgångsrika utanför partisfärerna har gått in för att enas i ett fåtal frågor över partigränserna. Jag tänker på 50-talets anti-kärnvapenrörelse som åstadkom att Sverige stod utanför kapprustningen och De Förenade FNL-gruppernas strategi att vända opinionen till Vietnams fördel och dessutom göra en hel generation politiskt tillvänd.

Önskar jag något i svensk politik är det just en bred samling, kalla den gärna enhetsfront, kring några helt avgörande frågor för vårt lands framtid. Främst inom tre områden: Kollektivavtalen, allemansrätten och neutraliteten.

Kollektivavtalen måste försvaras och utvecklas för att nå rättvisa villkor för alla, oavsett nationalitet. Arbetsfred och minskade klassklyftor gynnar alla i samhället. Allemansrätten sitter stadig som en enerot i folksjälen och går stick i stäv mot EU:s syn på äganderätten. En gotländsk landshövding satte just frågan i blixtbelysning, inte bara på Gotland har strandrätten urholkats sedan länge. Och vad Carl Bildt har gjort för neutraliteten är väl jämförbart med vägsaltets effekt på bilplåt.

Ett initiativ från vänsterfolk och fackföreningsledare skulle kunna bli grunden till en stark folklig samling. En rörelse partierna tvingades navigera efter.