TEGUCIGALPA Det är beckmörkt runt omkring oss när vi närmar oss den lilla byn Arenales uppe i bergen. Bilens strålkastare bländar palmer, bergstoppar, en grön massa av djungel och småbäckar. På dagen är det en otroligt vacker syn och visar det bästa av Honduras. Plötsligt står de bara där, en vägg av armésoldater, beväpnade med sköldar och AK-47:or. En armékapten hälsar vänligt ”buenas noches” och säger att det är stopp, att det inte går att ta sig förbi vägspärren för ”Zelayas folk och hans fru har ockuperat vägen”.
Xiomara Castro de Zelaya, republikens första dam, skiljer sig från andra ordinära fruar till statschefer. Därför har hon alltmer hamnat i rampljuset då hon leder jättedemonstrationer i Tegucigalpa.

”De trodde de kunde
skrämma folket till tystnad”

Hon besöker fattigområdena och kramar kvinnor, barn och män som lever i extrem fattigdom utan rinnande vatten, avlopp och med en säkerhetssituation som kan ge mardrömmar.
En miljon fattiga barn med kronisk undernäring har tack vare Xiomaras enträgna arbete garanterat ett mål mat per dag i den skola som idag är gratis. Hiv- eller aidssmittade får bromsläkemedel. Därför älskas hon av de fattiga.
När detta skrivs på måndagskvällen har Xiomara Castro, dottern ”Pichu” och svärmodern befunnit sig i Arenales i 96 timmar, fyra dygn. Flera hundra honduraner gör henne sällskap i väntan på att president Zelaya ska komma tillbaka. De har varken vatten, mat eller ombyteskläder.
Men de är inte ensamma. När vi reste ner till länet Paraiso förra torsdagen hade flera tusen människor anlänt till Alauca, tolv kilometer från gränsstationen Las Manos, för att ta emot sin president. Klockan 14.00 på fredagen sänktes gränskedjan och Zelaya var återigen inne på honduranskt territorium. Men han gick inte i fällan som kuppregimen hade arrangerat och därför stannade han, omgiven av dussintals journalister och hundratals honduraner och nicaraguaner, kvar i gränszonen i väntan på att Honduras’ folk skulle garantera hans återinträde i Honduras och fullfölja sitt presidentmandat.

”Vi känner förtvivlan
för vi saknar vapen”

Vi tilläts inte komma längre än till Alauca, tolv kilometer från gränsposteringen Las Manos.
Vad vi då inte visste eller ens hade föreställt oss, var att detta och länen Choluteca och delar av Colon, som också gränsar mot Nicaragua, skulle förvandlas ”till ett enda stort koncentrationsläger och fängelse”, som människorättsledaren Juan Almendares kommenterar situationen.
Den miljon honduraner som lever och arbetar i dessa län, och de tusentals människor som har tagit sig dit i sina privatbilar eller marscherat 20-30 mil över svår terräng med berg, djungel, savanner för att undvika de 24 militära avspärrningarna mellan huvudstaden Tegucigalpa och Alauca, befinner sig idag i ett eländigt tillstånd. Tvingade att befinna sig inomhus eller gömda i bergen eller skogen.
Utegångsförbudet förlängs utan uppehåll.
När detta skrivs på måndagskvällen har utegångsförbudet rått sedan kl. 12.00 i fredags och det ser inte ut att upphöra. Karavanen med medicin och livsmedel som Röda korset och frivilliga läkare och psykologer transporterar tillåts inte komma in i östra Honduras. Den humanitära situationen är dramatisk, säger människorättsorganisationer och reportrar på plats.

I fredags, medan allmänheten fortfarande kunde förflytta sig, samlades tusentals honduraner i Alauca och krävde att militärens och polisens avspärrning skulle tas bort för att de skulle kunna fortsätta sin marsch mot Las Manos. Svaret blev tårgas, gevärskulor och flera skadade.
Det som honduranen i gemen kallar för ”Mördarkommandot Cobra”, körde in i full fart mot människomassan varvid flera skadades när de kördes på. Under färden sköt dessa specialpoliser i luften samtidigt som de kastade tårgas mot folk som svarade med stenar.
På eftermiddagen grep den militariserade polisen Pedro Magdiel Muñoz, 23, betongarbetare från Tegucigalpa, som var gift, hade ett barn, och var aktiv från statskuppens första dagar i den Nationella Motståndsfronten mot Statskuppen.
– Vi såg honom på eftermiddagen när han arresterades av polisen. Se på honom nu, torterad och mördad. Vi känner en förtvivlan mot diktaturen för vi saknar vapen, säger två unga kvinnor i 20-årsåldern med en blandning av smärta och ursinne där vi sitter bara fem meter från den livlösa kroppen.
Pedros ögon tittar stort och undrande mot den blå himlen och hans mun är öppen.
Han är gulblek det smala ansiktet. På bägge kinder och panna har han skurits av sina bödlar. Hans högerhand och armled är mörk av slag eller rep han bundits med.
Hans två vänner i 20-årsåldern släpps in i avspärrningen av Frontens egna vakter och när de ser sin mördade vän stockar sig gråten i halsen på dem. Dagen efter sänker de ner kistan av sin kamrat i jorden tillsammans med vänner och familj.

– Han stod framför militärens och polisens barrikader under eftermiddagen när de attackerade oss med tårgasbomber och gevärseld. Jag såg honom när vi omgrupperade oss för han hämtade ett stort lastbilsdäck som han lade på den brinnande barrikaden. Därefter greps han.
Det säger Luisa Amador, en 60-årig kvinna som minns de fasansfulla dagarna under 1980-talet då den CIA-utbildade dödsskvadronen ”Bataljon 3-16” spred skräck i landet. Nu står hon med nationens flagga som en hedersvakt för den mördade i väntan på rättsläkaren.

Åklagare, polis och rättsläkare har eskorterats in under beskydd av Frontens självförsvarsstyrka och har kommit för att göra en rättsundersökning av den döda kroppen. När rättsläkaren knäpper upp den dödes skjorta uppvisar kroppen ytterligare fyra knivhugg. Han vänder på kroppen så att Pedros ansikte vänds neråt och drar därefter upp skjortan till axlarna.
Det hörs ett sus och de närvarande drar djupt efter andan.
Andra vänder bort ansiktet och blir bleka för vad ryggen visar är att sadister har torterat den unge betongarbetaren och gett honom sammanlagt 35 knivhugg. Men den avgörande dödsorsaken är sticket i halspulsådern.
– Döden inträffade för 8-10 timmar sedan, säger rättsläkaren.
Rättsundersökningen gjordes exakt klockan 12.00 på lördagen. Döden hade inträffat mellan 02.00-04.00 på lördagsmorgonen.
Det betyder att Pedro vid den tidpunkten befann sig hos polisen eller hos dem som mördade honom. För enligt uppgifter frigavs han klockan 06.30 på lördagsmorgonen och klockan 07.00 påträffades han död på det gröna fältet.

Åklagaren blir nervös när jag frågar honom om han har möjlighet att få tillgång till den video vi har sett att polisen har filmat under hela fredagen.
Vi berättar att vi har bilder på den videofilmande polisen. Om Pedro är dokumenterad på videon som en av de aktiva, är det möjligt att Cobrakommandots medlemmar har gripit, torterat och avrättat den unge mannen med livet framför sig.
”De massakrerade ska hämnas!” skanderar folkmassorna med knutna nävar mot skyn. Den mördade Pedro Magdiel, insvept i Honduras’ flagga, placeras framför armén och polisens utsända och folkmassorna ropar ”Mördare!” rakt i ansiktet mot de uniformerade.

Den 28 juni 2009 delar Honduras i en tid före och en tid efter, ungefär som den kubanska revolutionen före och efter den 1 januari 1959.
– Inget kommer att vara sig likt efter detta datum, säger Xiomara Castro de Zelaya, hustru till presidenten.
– De trodde att de med vapen kunde skrämma folket till tystnad, och de har fortfarande inte begripit att folket har vaknat! Fortfarande har de illusionen om att de med vapnen kan få människorna att dra sig tillbaka till sina hem, låsa dörren och känna sig besegrade. Verkligheten är en helt annan. Under 28 dagar har folket gjort motstånd och kommer inte att ge efter för kuppmakarna.

Runt omkring har folk samlats och de och Xiomara tackar de internationella medierna, för att vi ger en mer sanningsenlig bild av vad som i verkligheten äger rum under diktaturen i Honduras än de medier som ägs av två av de sex oligarkerna i landet som är de verkligt ansvariga för statskuppen den 28 juni.
Xiomara och hennes man har från första parkett sett hur dessa maktgrupper under tre och ett halvt års tid systematiskt har försökt sabotera sociala, ekonomiska och politiska reformer, såsom den författningsreformen som presidenten ville sondera med folket i en enkel icke bindande fråga den 28 juni.
Oligarkerna fick kalla fötter och genomförde därför statskuppen. De var rädda för att vanligt folk skulle kunna väljas till de evighetsposter som landets kongress betyder för den ekonomiska eliten.
– Presidenten har varit mycket klar med att här finns det maktgrupper som inte vill att landet ska utvecklas, som inte vill att Honduras’ folk ska få det bättre, säger Xiomara.
– Idag förstår folket vad ”Mel” menade. Och trots repression och förföljelse är folket beslutsamt. Folket är obeväpnat men har ett mål, att förenas med presidenten och med förhoppningen att med presidentens återkomst betyder det fred.
Vi lämnar Xiomara och hennes kamrater, som är indianer, garifunas, bönder, arbetare och studenter, kort sagt honduranen i gemen.

Dagen efter utfärdar kuppresidenten Micheletti och general Romeo Vazquez ett dekret där de erbjuder Xiomara och hennes barn att resa till vilket land som helst.
Men med ett kort föraktfullt skratt i Radio Globo avfärdar hon erbjudandet med svaret:
– Min kampfront är i Honduras. Jag behöver inga kuppdekret för att resa till vilket land som helst. Honduras’ är mitt land och här fortsätter vi kampen tills diktaturen har besegrats.