I år valde man att satsa sig ur krisen. Det verkar ha lyckats med hjälp av en miljardär som var klok nog att sälja sitt företag för att ha något roligare att syssla med.

Satsningen innebar dyra artister, dyr entréavgift och en uppdelning av olika genrer olika dagar, på slutet mer soul, hip-hop och närmare hit-listorna.
Den stora jazzdagen var fredagen, men festivaler verkar inte vara forum för nyskapande, snarare jazzmusikernas roliga timme.
Nina Simone var en rasmedveten amerikansk artist som kallade jazz för afrikansk klassisk musik och hade ett bett i texterna. Hon är död men hennes band har återuppstått och framträdde med fyra gudomliga sångerskor (Lizz Wright, Lisa Simone Kellys, Angelique Kidjo och Dianne Reeves) för att hylla hennes minne. Det blev en höjdpunkt. Bara en av sångerskorna hade varit fantastisk ensam, nu fick vi fyra.

Åskturnén kallades det leksamma koncept när tre världsbasister framträdde tillsammans som frontfigurer. Stanley Clark var jazzlegenden som tagit med sig Marcus Miller och nya underbarnet Victor Wooten. Det blev mest lekstuga, men en ganska trevlig sådan när de tre mullrade på, mycket groove. Stanley Clarke visade sig kunna behandla sin ståbas som en balalajka och Victor var tekniskt driven.
Sist på kvällen kom legenden, myten Sonny Rollins, 78 år ung. Fast han hade nog behövt en rollator som han stapplade fram. Den ende överlevande av de stora tenoristerna har alltid levt på sin kraft, nu var det inte så mycket kvar. Ändå var han oerhört generös i sitt framträdande, älskade fortfarande scenen. Jag vill inte recensera hans spel, men jag kände en stor ömhet för giganten som på slutet glatt vinkade och sträckte näven i luften för att visa att han lever.

För att rädda festivalen var nog den ekonomiska satsningen bra, men för att rädda den svenska jazzen? Jag leker med tanken på ytterligare en festival – utan dyra utländska artister, bara svenska, fast lika vackert läge och kanske lika mycket lekstuga.