Då arbetarrörelsen under förra seklet anträdde sin långa resa mot det socialistiska samhället skedde det med en djärvhet som idag kan te sig förbluffande. Även de fattigaste arbetarekommunerna tillsatte kommittéer för bygget av ett eget Folkets hus och över hela landet startade rörelsen egna tidningar. I Malmö grundade Axel Danielsson 1887 Arbetet trots att staden redan hade sju borgerliga tidningar.
Vad hade den tidens rörelse som dagens saknar? Framförallt: självförtroende och övertygelsen om att det inte fanns något alternativ. De tidiga agitatorerna tvingades hålla sina möten utomhus och förlöjligades i pressreferaten.

I ett land där såväl möteslokaler som media kontrollerades av en fientligt sinnad borgerlighet var det uppenbart att den framväxande rörelsen måste bygga sina egna kanaler. Bara så kunde medlemmarna involveras och stärkas och rörelsen växa. De djärva investeringarna betalade sig, de lade grunden för ett enastående framgångsrikt hegemonibygge.
Det räckte i några decennier. Idag har samma arbetarrörelse förrådsställt sina resurser och tidningarna har lagts ned, en efter en. Trots att samma borgerlighet sitter kvar och äger media. Därför förlöjligas åter vänsterns företrädare. Endast mindre tidningar som denna och fackförbundens medlemspress återstår. Den senare rymmer mycket god journalistik men når inte bortom varje förbunds egna medlemmar.

Följaktligen lämnas uttolkningen av verkligheten för alla som söker en daglig nyhetsbevakning nästan helt i händerna på medier med privata ägare, borgerliga ledarsidor och ett därav präglat nyhetsurval. Det straffar sig.
”Länge nog har en pressad arbetarrörelse desperat försökt ringa till arbetarklassen över borgerlighetens telefonväxlar utan att inse att linjen är bruten” skrev Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonen i veckan i ett försök att, ännu en gång, lyfta diskussionen om vänsterns svårbegripliga mediekapitulation. Tvärdrags ansats rymmer ett konkret förslag: starta en rikstäckande rödgrön dagstidning. Det kunde ske genom ett försumbart i anspråkstagande av ekonomiska resurser, fördelat på alla ingående organisationer.

Gör verklighet av den tanken! Och gör tidningen just så bred. Ska valrörelsen 2010 bli mer än en gruppresa på partiledarnivå måste de rödgröna rörelserna – även utanför partierna – få möjlighet att hitta sina gemensamma rottrådar och upptäcka nödvändighet av sitt kollektiva projekt.
Regeringsmakten vinns inte genom pressmeddelanden, partierna måste bäras fram som skummet ovanpå en våg av rörelser, elektrifierade med den optimism som kommer ur upplevelsen av att ha rätt och röra sig framåt, få sin verklighetsbild bekräftad. En dagstidning med en pluralistisk rödgrön ledarsida som reflekterar mångfalden i alternativet till alliansens PR-bygge kunde utgöra en viktig motor i den processen. Just nu saknas en sådan motor.

Projektet kunde inledningsvis växa med en pragmatiskt sydd kostym: i huvudsak syndikeras innehåll från befintliga kanaler; solidaritetsorganisationernas internationella rapportering, fackförbundens tidningar, röda och gröna bloggar och material ur mindre tidningar som Flamman, Arbetaren, ETC med flera. Samarbetsöverenskommelser måste skrivas. Det är bra. Satsningen kräver mod från alla inblandade – kanske mest från socialdemokratin – men det är en investering som betalar sig genom att den enda verkligheten inte längre står oemotsagd.
Framväxten av sociala medier gör det mer relevant än någonsin att kontrollera massmedia. Bloggarna rör sig kring diskussionsobjekt som först skapas i traditionella medier. Bloggare söker trafik genom att länka till artiklar på populära mediesajter. En rödgrön tidning som sticker ut och låter sig bäras av de sociala mediernas distribution kan på mycket kort tid få samma metarelevans som de stora morgontidningarna. Det var precis vad som skedde med den nätbaserade progressiva amerikanska tidningen Huffington Post som på några få år vuxit från en blogg till att ha över 20 miljoner läsare varje månad.
Möjligheterna är större än någonsin. Det är behovet med.
Det är nu eller aldrig.
/Erik Berg