FÖR ÖVRIGT …klev de på bussen någonstans i Småland. Han var runt 20 och hon lite yngre, båda med ett rockchict utseende. De hade mycket att prata om och det var svårt för oss som satt nära att undgå höra deras klara röster.

Genom den svettiga resan avhandlades sommarplaner, fester, utbildning och en ständigt återkommande röd tråd; hur tankspridd, lat och allmänt tokig hon var. Hon fnissade ursäktande och han höll beskäftigt med. ”Lilla Johanna (vi kan kalla henne så) hade inte huvudet på skaft där”.

Strax innan Nässjö började hon tala om att hon skulle vilja prata med en kurator, någon som kunde stötta henne. Hennes pojkvän fann på råd. ”Jag kan stötta dig. Jag kan visa dig verkligheten”, sade han. Jo, han sade exakt så och något höll på att spricka inom mig. Jag ville vända mig om och ropa ”men för helvete, vad tror du egentligen, att du är en Matrixkaraktär eller?” Men jag inser att det nog skulle ha passerat den hårfina linjen mellan att uppfattas som en engagerad medmänniska och en haverist.
Flickan verkade inte ha något emot att bli förevisad verkligheten. Inte heller tycktes hon reflektera över vilken verklighet hon egentligen levt i innan hon träffade sin nuvarande pojkvän. Hon är inte ensam om det. I doktorsavhandlingen Det kallas kärlek, som visserligen kom ut i mitten av 1990-talet, uppgav de intervjuade unga kvinnorna just det på frågan om vad de lärt sig av sina partners. Att han hade visat henne verkligheten. Ingen av deras män angav det som något de hade lärt sig av sina partners.

Jag vågar inte ens tänka på vad det gör med ens självkänsla eller hur det påverkar maktbalansen i en relation när man lever med den uppfattningen. Och jag kommer aldrig att förstå den grandiosa självbild som måste vara nödvändig för att anse sig lämpad att visa andra människor verkligheten.