– Vi har egentligen bara två val. Antingen reagerar vi på denna gröna öken eller blir helt utraderade av de multinationella företagen. Vi kämpar utifrån våra behov, vi kämpar för livet, vi utgår från de behov vi ser. Vår kamp är legal, företagen däremot är olagliga, de köper mark med hjälp av bulvaner och de köper mark där de inte får köpa enligt lagen.
Elisabeth Witcel är en glittrande glad fyrbarnsmamma, men nu uttrycker hon sig mycket bestämt. Hon sitter på en träbank under ett skuggande mandelträd i södra Brasilien och berättar vad som hände i mars förra året. Tillsammans med några hundra andra lantarbetande kvinnor deltog hon i en aktion mot en av Stora Ensos eukalyptusplantager i delstaten Rio Grande do Sul.
– Delstatsregeringen här är mycket korrupt. När den nya guvernören tillträdde 2007 bestämde hon att hon inte skulle tillåta någon typ av manifestationer. Hon har varit mycket repressiv. Ändå bestämde vi lantarbetande kvinnor oss för att genomföra en aktion på fazendan Tarumá i Cosario de Sul. Där hade Stora Enso köpt 49.000 hektar i ett område där de egentligen fick äga mark.
Fazendan låg så nära gränsen mot Uruguay att den enligt brasiliansk lag inte fick ägas av utlänningar. Stora Enso skapade ett bulvanföretag som köpte marken.
– Vi hade bestämt oss för att inte bara protestera utan vi ville också visa på alternativ, berättar Elisabeth. Vi hade med oss tusen plantor av fruktträd som vi planterade istället för de eukalyptusplantor vi rev upp. Men guvernören hade fått stöd i sin valkampanj av cellulosaföretagen och hon kunde inte tillåta att någon förstör för dem som stött henne. Repressionen kom därför direkt.
De första poliserna vara bara fyra, men snart kom det fler.
– De skickade också hundar på oss som bet, till och med barnen blev bitna. Hästarna gick in och steg över oss, några blev trampade på. Några poliser var mycket hotfulla, de skulle skära huvudena av barnen sa de. Några mammor blev mycket förskräckta, till andra mammor sa de att de skulle döda dem, deras barn blev livrädda. De var mycket aggressiva, skrek hela tiden ”döda, döda”. Ovanför oss svävade hela tiden en helikopter och förde ett fruktansvärt oväsen.
Det hela slutade med att alla kvinnorna fördes bort och skiljdes från sina barn, några av dem väntar fortfarande på en rättegång. Men varför var kvinnorna så negativa mot eukalyptusen? Det handlar inte bara om att småbönderna förlorar sin mark och tvingas till städerna. Alla kvinnorna är mycket medvetna om miljökonsekvenserna. Arlete Bulcão Pinto som suttit bredvid och lyssnat berättar.
– Under eukalyptusen växer inget, djuren försvinner. Där jag bor är vi omringade av eukalyptus, fåglarna har slutat sjunga. Dessutom har klimatet förändrats, det har blivit torrare och varmare, det finns ingen skog kvar och det har blivit ont om vatten.
De lantarbetande kvinnornas aktion är bara en av många konflikter om jorden i Brasilien. Just nu ockuperar de jordlösas rörelse MST en annan av Stora Ensos plantager i delstaten Bahia. De menar att den marken egentligen är statens och borde användas till jordreformen. I samband med livsmedelskrisen förra året har alltfler förstått att jordbruksmark kommer att vara en viktig resurs framöver.
Men marken kan alltså användas till att odla annat än mat, eukalyptus för pappersmassa som i fallet Stora Enso, eller sockerrör för etanol. Den nya industrigren som kallas för agrobusiness köper just nu upp de bästa jordarna i Brasilien för att odla sockerrör. Sverige genom etanolföretaget SEKAB har varit en av de viktigaste importörerna. Sojan som tidigare odlades på den marken söker sig just nu in i Amazonas. Maria Irlanda de Almeida är ordförande för lantarbetarna i Belterra djupt inne i Amazonas.
– Sedan stora sojaodlare från södra Brasilien kom hit 2000 och högg ner regnskog har allt ändrats. Förut var klimatet svalt och skönt, nu har det blivit mycket varmare, djuren har försvunnit, folk har blivit sjuka, denguefeber och andra virus. Det fanns folk som bodde kvar på sina ställen som var fast beslutna att stanna kvar, men deras kor, hästar och grisar blev sjuka och de måste ge upp. De stal också alltmer av marken. Vi visste var gränserna fanns, men de naggade bit efter bit.
Det är alltså inte bara matproduktionen som hotas. Både ekologi och klimat hotas av dessa väldiga monokulturer som bedrivs som industriellt jordbruk. I Brasilien är det småbrukarna som står mot mäktiga intressen från de storgodsägare som kan äga mark motsvarande svenska landskap. Det är ganska självklart att det är de stora som vinner och de har kraftigt stöd i kongressen.
Denna form av landgrabbing går nu ännu snabbare i Afrika, eftersom staterna och småbrukarna där är ännu svagare. Just nu är det folkrika länder som Kina och Sydkorea som jagar jordbruksmark, tillsammans med de rika men torra länderna i arabvärlden. Sydkorea köpte upp hälften av all jordbruksmark på Madagaskar, men den folkliga reaktionen ledde faktiskt till att presidenten avsattes.
I Afrika liksom i Latinamerika är det inte bara produktion av livsmedel som gäller. Svenska SEKAB har köpt upp mycket mark i Tanzania för etanolproduktion och det är säkert inte bara svenska företag som har bråttom att lägga beslag på jord. SEKAB:s viktigaste ägare är några norrländska kommuner, men dessa har nu blivit tveksamma till verksamheten utomlands. Därför har SEKAB sökt pengar från SIDA för sin expansion.
Fortfarande verkar det finnas illusioner om etanolet. WWF har visserligen varnat för hoten mot biomångfalden, men tror ändå att sockerrör skulle kunna hjälpa småbrukare i Syd. Det som istället händer är att småbrukare systematiskt tvingas bort från sina hävdvunna marker, som de ofta inte har papper på. Ideologin bakom verkar vara att ökad BNP är det viktigaste av allt, utan hänsyn till de sociala eller miljömässiga konsekvenserna.
SEKAB är nu så desperata i sin kamp om land att de ändrat i den miljökonsekvensbedömning som gjorts av deras verksamhet i Tanzania. Där framfördes exempelvis tveksamheter kring hur vattentillgången skulle påverkas. Denna passus togs helt sonika bort när rapporten lämnades över till myndigheterna. Ett antal tanzaniska forskare har i en studie fört fram behovet av ett moratorium mot utförsäljningen av mark innan konsekvenserna utretts.
– Jag tror att de höga markpriserna tidigare i år bara är en föraning om vad som är på gång, säger vd:n för Jarch Capital, ett företag som har sitt huvudkontor i New York men är registrerat på Jungfruöarna.
Företaget har exempelvis köpt stora landområden i konfliktens Sudan, utan kontakt med dem som brukar jorden, men med stöd av sonen till en general. Svaga eller korrumperade regeringar är naturligtvis intresserade av pengar utifrån, även om detta drabbar landsbygdsbefolkningen.
Kampen om jordbruksmarken har bara börjat. Risken är stor att penningstarka länder eller företag lägger beslag på mycket mer jord i Syd. Detta ökar inte bara risken för matbrist och svält. De produktionsmetoder man använder riskerar att leda till stora miljöskador och klimatpåverkan. Det är dags att grundligt se över hur vi skall använda våra naturresurser – för en hållbar utveckling med möjligheter för alla eller till en utökad rovdrift som riskerar att leda till en global katastrof.
