Sofi a Rapp Johansson debuterade 2007 med Silverfi sken som hon fi ck författarförbundets Katapultpris för. Nu har uppföljaren kommit, en självbiografisk roman: Tills skulderbladen blivit vingar.

Boken handlar om Fija och Knuff, de är sju-åtta år båda två. Precis lika gamla, fast Knuff är mycket smalare och snyggare än tjockfi ja, fulfi ja. Knuff är låtsaskompis, det är hon som hjälper Fija att uthärda.

Det är Knuff som lär Fija att om man skär ända tills det blöder så gör det mindre ont i magen.

Och ont i magen har hon nästan hela tiden. Dels måste hon vakta mamma, så att hon inte försvinner, och när hon ändå har försvunnit måste hon se till så att mamma kan hitta Fija och de tre syskonen igen. Alltid lämna ett fönster på glänt, både hemma, på barnhem och i fosterhem. Och så måste hon vakta på styvpappan så att han inte somnar på rygg när han är full. Och så måste Fija se efter att ingen är dum med småsyskonen, om inte hon gör det, vem ska då?

Därför är hon som en varg, morrar och gläfser så fort någon okänd vuxen kommer nära.

För nästan alla vuxna är dumma. ”Soc-gubbar” tvingar in henne och syskonen i bilar och säger inte vart de ska, svarar inte på frågor och lämnar dem.

Fosterföräldrar tvingar dem att kalla dem för mamma och pappa, men stänger in dem, slår dem och gör äckliga saker i rumpan på småsyskonen.

Dom gör så med Fija också, men då hjälper Knuff henne. Hon blåser Fija på ryggen tills skulderbladen blivit vingar och så fl yger de bort tillsammans.

Det är ohyggligt att läsa för Rapp Johansson har lyckats göra litteratur av det ohyggliga. Därför är det lika bra som det är outhärdligt.

Hennes text hindrar mig från att sätta på skalet, det tränger igenom alla mina skyddslager.

Det är många som skrivit självterapeutiska böcker, de blir sällan bra. De känns ofta alldeles för privata och utlämnande, snudd på pornografi ska. Men Tills skulderbladen blivit vingar hör inte dit. Rapp Johansson har liksom Harry Martinson förstått att verkligheten alltid överträffar dikten, man måste underdriva för att bli trodd.

Det är en fantastiskt bra bok.