På Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson talade om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han.
Det här kommer för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet. Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnskallestämpeln. Skildringen från ett öppet hus i partilokalen i Gävle skulle kunna vara hämtat från vilken svensk folkrörelse som helst (mansdominansen undantagen):
”… ett trettiotal medlemmar kommer för att fika och snacka politik. Mansdominansen är påfallande, inget annat parti har en lika stor andel män, och de som kommer är jobbare från traktens industrier, lägre tjänstemän, arbetslösa och studerande. Överklassen är absolut inte närvarande. Om denna församling skulle hålla sluten omröstning, och rösta som man gjorde förr, innan Sverigedemokraterna blev ett alternativ, skulle Socialdemokraterna vinna en förkrossande seger.”
I Sverigedemokraternas program träder det svenska folkhemmet fram, innan invandringen, innan EU och med stigande välfärd, minimal brottslighet och kvinnan vid spisen. Att de svar partiet ger många gånger är uppåt väggarna, hindrar inte att man hittar de frågor stora grupper människor i vårt land ställer sig. Och med en vänster som i varje givet ögonblick instinktivt intar motsatt position (när den inte kastar sten), ser framtiden allt annat än ljus ut.
Guillou och Aftonbladet kommer säkert att få kritik för att de gör Sverigedemokraterna rumsrena. Då frågar jag mig hur vi någonsin ska kunna förändra verkligheten utan att veta hur den ser ut.
