Jag blir inte förvånad om Wanja Lundby-Wedin godkände Christer Elmhagen jättepension på 770.000 kronor i månaden. Även om AMF: s styrelse fick otydlig information, om ordföranden Göran Tunhammar fick felaktiga underlag eller om dubbelutbetalningar skett av misstag – pensionssummorna fanns faktiskt i årsredovisningarna. De orimliga ersättningarna har aldrig blivit någon politisk fråga på riktigt, eftersom arbetets och kapitalets toppskikt delar gemensam kultur. Det kallas girighet, men det handlar om strukturer och acceptans.

Arbetarrörelsen har inte formulerat något alternativ, vare sig till den kapitalism som nu havererat eller till det generösa belöningssystem för aktörerna som kört det i botten.
Faktum kvarstår – även om Lundby-Wedin, som styrelseledamot, har avlurats 20 miljoner så har hon godkänt att enorma summor betalats, och fortfarande betalas, till de direktörer som ansvarar för LO-medlemmarnas pensionspengar. Elmhagen fick exempelvis en höjd lön på 280.000 i månaden kronor för att arbeta kvar i bolaget efter sin 60-årsdag.

Det totala förvaltade kapitalet i AMF pension var i januari, enligt Svenska Dagbladet, 250 miljarder. Nu frågar dess politiske chefredaktör PJ Anders Linder varför ”kooperativa organisationer ska styra företag, som i sin tur är tunga ägare i näringslivet? Hade vi inte avskaffat löntagarfonderna?” (2009-03-31) Men då spekulationsekonomin blåsts upp via bland annat pensionspengar, borde vi istället diskutera hur vi ska införa något liknande igen. Krisens bottennotering innebär ett toppenläge att på nytt väcka frågan om fackets aktiva ägarmakt över näringslivet.
År 1996 skrev Richard Minns en mycket uppmärksammad och omdebatterad artikel i New Left Rewiev, ”The social ownership of capital”, (Socialt ägande av kapital) där han diskuterade pensionsfondernas maktpotential och förutsättningarna för att via ett aktivt ägande vrida samhällsutvecklingen i progressiv riktning.
Frågan har också diskuterats inom LO vilket mynnade ut i rapporten Ägaransvar och ägarmakt 2006.

Det är inte lite pengar det handlar om.
Summan av de tillgångar som LO förvaltade med arbetsgivarna, egna medel och offentliga pensionspengar inklusive AMF, uppgick då till cirka 1,8 miljarder.
Men rapporten avvisar tanken på en aktiv ägarmakt. Istället ska ansvar tas för att företag lever upp till olika arbetsrättsliga konventioner, vilket också LO-kongressen beslutade i somras. Men om facket tog makten över medlemmarnas pensioner, och politikerna över AP-fonderna, kan det betyda långsiktigt hållbara investeringar i projekt som rör miljö, klimat, social välfärd. Det skulle inte vara lösningen på allt men ett fantastiskt löftesrikt alternativ till dagens kortsiktiga spekulationsekonomi.

Arbetarrörelsen måste bli en motmakt på riktigt, inte bara för att vinna förtroende bland sina medlemmar, utan för att vi är i ett skriande behov av just politiska ekonomiska alternativ.
Det är inte bara en demokratifråga.
Pensionen är uppskjuten lön som vi borde få inflytande över. Det handlar om ansvar, vi kan inte vänta på att marknadsekonomins aktörer ska reglera sina möjligheter till snabba cash.
Det strider liksom mot hela idén med dagens marknadsekonomi och den strider mot vår idé om ett gott samhälle.

/Ann Charlott Altstadt