Dagen när gruvlaven i Laisvall ska falla kommer mängder av människor och ställer sig uppe på bergskanten för att titta på. Farbröder med rollatorer, bussar med hela skolklasser, familjer, mammor med småbarn och bäbisar, hela Laisvall och väldigt många tillresta norrbottningar. Till och med polisen är där för att hålla ordning. Och så en väldig antiklimax när salvan gått och laven inte faller! Alla vi som satt inne på ABF-huset i Stockholm kände samma triumf som Laisvallborna. Där fick dom för att dom försökte utplåna oss, det gick inte!

När Roine Jansson, konstnär och före detta gruvarbetare, och jag arbetade med boken som kom att heta Några gjorde hålen berättade han ofta om hur det var i hissen. Han sa att när de åkte ner stod de packade som sillar på väg ner i underjorden för att sedan, oftast hela skiften, vara helt ensamma i det kolsvarta mörkret.
Alla hade varit män, stora och kraftiga karlakarlar, ändå så beroende av att få känna de där minuterna av kroppskontakt. Ingen pratade om det, men alla tankade mänsklighet innan de gick åt var sitt håll väl nere i berget. Roine menade att hissen utvecklade en säregen kärlek arbetskamrater emellan, den helt igenom omänskliga miljön var förutsättningen. Och att den kärleken färgade av sig på själva arbetet.

Jag tänkte på det när jag såg Maria Söderbergs dokumentär: Länge leve gruvan. Filmen handlar om blygruvan i Laisvall, och framför allt om hur det gick till när gruvlaven sprängdes. Men lika mycket handlar den om Laisvallsbornas beroende och kärlek till gruvan. Utan gruva funnes inget samhälle. Och när Boliden, efter nedläggningen av gruvan, beslutade riva inte bara anrikningsverket, utan till och med den 70 meter höga laven som syntes långväga ifrån, då blev det samtidigt beviset för hur lite människorna och deras arbete betydde för ”de styrande”. Så trots att så många fått silikos i det som kallats ”dödens gruva”, trots alla dödsfall och hemska olyckor ville människorna i Laisvall att laven skulle stå kvar. För att markera just det, att de funnits, att de arbetat, älskat och hatat den.
Men ingen demonstrerade eller skrev motioner. Och inga museer eller kulturinstitutioner kom till undsättning, ingen K-märkning av vanliga arbetares vardag. Det som nu återstår är Maria Söderbergs film.

Naturligtvis gjordes försöket att spränga gruvlaven om, och lyckas, Boliden hade ju bestämt. Men i alla fall. Inte förrän laven fallit är de verkligen besegrade och nedlagda. Det är lite David mot Goliat, men fast det inte en enda gång talas om klass eller klasskänsla, så är det vad som skildras. Det var stoltheten över att ha varit nere i berget som föll. Beviset som stod rakt upp mot himlen fick inte finnas kvar.
När den fallit grät de i Laisvall. Nu flyttar de.
Ni som kan, gå och se den! Förhoppningsvis kommer den på tv. Annars kan ni be Folkets bio, ABF eller Folkets hus att ta den till er ort. Det är den värd!