I Storbritannien pågår en debatt om nationell identitet med jämna mellanrum. Den senaste har pågått sedan början på 2000-talet, då Tony Blair talade om sin vision av ”brittiskhet”. Han sade att ”blodsband allena” inte definierade nationell identitet och att det moderna brittiska samhället har skapats av ”en rik blandning av människor med rötter i olika folkgrupper och religioner över århundraden”.
Debatten tog ny fart i januari 2007, när den brittiska regeringen lade fram sin rapport Diversity and Citizenship (Mångfald och medborgarskap). Flera ministrar, både i dåvarande Blairs regering och i nuvarande Gordon Browns, anser att skolorna ska lära ut brittiska värderingar. De anser att sådan undervisning skulle få barnen att känna mer samhörighet med samhället de lever i.
Kritiken har inte uteblivit och kommer både från lärarfacket och representanter för andra institutioner i samhället. Medborgare och representanter för olika intressegrupper, institutioner och organisationer, frågar sig vilka värderingar ministrarna menar är specifikt brittiska. Vad skulle vara lämpligt att lära ut till barn och vuxna, nyanlända som infödda? Och vilka ska avgöra vad som är lämpligt?
Rapporten Diversity and Citizenship är gjord på uppdrag av utbildningsdepartementet, i kölvattnet efter explosionerna och dödsskjutningen i London i juli 2005, och sammanställd av Sir Keith Ajegbo. Ajegbo är övertygad om att det är skolans ansvar att ta debatten om hur vi ska leva tillsammans i ett mångfasetterat samhälle, oavsett hur kontroversiellt och svårt det kan te sig.
Rapportförfattarna vill att alla skolor inom fem år ”ska ge eleverna verktyg för att aktivt kunna delta i en demokrati och uppskatta och förstå skillnader mellan människor”.

I rapporten finner man att alla barn behöver förstå sin identitet och känna samhörighet, och att det är lika viktigt för det i landet födda barnet som för ett barn som nyligen kommit. Man finner även förslag på hur skolan kan förbättra och stärka undervisningen i gemensamma värderingar och värdet av kulturell identitet.
Författarna hänvisar bland annat till en studie som lades fram 2005, The Educational Experience and Achievements of Black Boys in London Schools 2002-2003 (Erfarenheter inom utbildning och resultat för svarta pojkar i Londonskolor 2002-2003). Den visar att rasismen är utbredd bland lärare och i skolledningar samt att det engelska skolsystemet producerat nedslående resultat när det gäller en stor grupp av de svarta eleverna de senaste 50 åren. Trots flera skolreformer går bland annat 70 procent av alla pojkar med afrokaribisk bakgrund ut skolan med undermåliga betyg.

Studiens resultat pekar på att ett dåligt resultat i skolan ofta beror på att barnen fått för lite positiv uppmärksamhet av läraren, blivit orättvist behandlade av skolledningen och fått uppgifter som inte har legat på rätt nivå.
Eleverna, oavsett årskurs, uttryckte en önskan om att få större inblick i den svarta historieskrivningen.
Många barn i undersökningsgruppen talar om att de upplevt rasism i skolan, och att de inte fått stöd för att hantera problemet. I klassrummen har lärarna varit aggressiva verbalt, inte låtit de svarta eleverna svara när de räckt upp handen och bestraffat dem hårdare när de har brutit mot regler. Många barn anser också att en alltför stor del av tiden och energin går åt till att bemöta fientliga lärare.

Studien om elevernas erfarenhet av den brittiska skolan, som gjorts på uppdrag av dåvarande borgmästaren i London, följs av en rekommendation i vilken borgmästare Ken Livingstone säger att han har stort förtroende för Londons lärare, deras professionalism och hängivenhet, men att han anser att ”sammansättningen av lärarkåren, skolledningarna och andra som arbetar med att utbilda våra barn måste ändras drastiskt, så att den speglar mångfalden hos Londons barn”.
Han hänvisar till att en tredjedel av alla Londonbor har afrikansk, asiatisk eller karibisk bakgrund och att 43,5 procent av alla elever i Londons skolor (2002-2003) hade afrikansk, asiatisk eller annan minoritetsbakgrund, och menar att detta borde reflekteras i lärarkåren. Idag kommer endast 7,4 procent av lärarna från en etnisk minoritet.
Men Livingstone säger inte ett ord om alla elevers rätt till likvärdig utbildning och till att behandlas med respekt, oavsett etnisk, sexuell och ekonomisk tillhörighet. Ingenstans nämnde borgmästaren att lärare, skolledning och annan personal måste ändra förhållningssätt till närmare hälften av de barn som går i Londons skolor.

Den rasism och främlingsfientlighet som finns i skolan och samhället har kommenterats bland annat av Manny Lewis, chef för London Development Agency. Lewis säger att det idag finns 100.000 småföretagare med afrikansk, asiatisk eller karibisk bakgrund i huvudstaden, att dessa småföretagare står för 20 procent av all affärsverksamhet och har närmare en fjärdedel av all anställd arbetskraft i staden.
Han anser att det inte är försvarbart att ha låga förväntningar på barn med afrokaribisk bakgrund eftersom de är morgondagens småföretagare.
Lewis kan ha rätt i sak men den centrala frågan här är inte ekonomisk lönsamhet utan alla barns rätt till en fullvärdig skolgång. Om samhället inte i handling ger uttryck för de värderingar som det – förhoppningsvis – finns konsensus omkring, blir diskussionen om att lära ut brittiska värderingar bara ett spel för gallerierna.

Och mycket riktigt har det varit en förvirrad debatt med oklara förtecken. Tony Blair har sagt att brittisk identitet innefattar värderingar som ”kreativitet byggd på tolerans, öppenhet och anpassningsförmåga”, ”familjer” samt ”rent spel, ansvar och rättigheter och ett utåtriktat närmande till omvärlden”.
I brittiska dagstidningar har man haft omröstningar om vad som är brittiskt, och fått svar som Earl Grey-te, modeskaparen John Galliano, humor, gin och tonic och att de flesta talar ens språk när man åker utomlands.
Alltfler britter har pekat på att frågan om brittiska värderingar inte har något bestämt innehåll och därför i sig är intressantare än svaren. Alltfler frågar sig vad som ligger bakom och vilka avsikterna är. En del anser att debatten är ett mer politiskt korrekt sätt att begära att landets etniska minoriteter ska låta sig assimileras.
En del anser det oroande att det i modern tid är möjligt att uttala sig utifrån en position där man anser sig kunna säga sanningen om vad som är brittiska värderingar och brittisk identitet, och därmed även kunna säga vad som inte lämpar sig som brittisk identitet.
Baljeet Ghale från lärarfacket NUT menar att det behövs en debatt om värderingar i skolan, men ifrågasätter om fokus ska ligga på nationell identitet. Hon anser att ”utbildningsdepartementet endast ökar främlingsfientligheten när de fordrar att människor ska anta en påbjuden syn på ’brittiskhet’”. Vid NUT:s kongress 2007 sade Ghale att ”vissa menar att rasism är en av de brittiska värderingarna”, och tillade att Storbritannien inte har monopol på tolerans och yttrandefrihet.

Med tanke på den debatt som föranlett rapporten Diversity and Citizenship menar Ghale att det är hoppingivande när Sir Keith Ajegbo säger att mer kan göras för att barn ska undersöka och debattera sin identitet.
Ajegbo och hans kollegor har levererat en gedigen rapport och konkreta förslag på hur man kan gå från ord till handling – för skolledning, lärare och politiker. De framhåller att alla de värderingar som finns i det brittiska samhället måste bli synliga, och att man inte kan huka för den existerande diskrimineringen – oavsett vem som blir diskriminerad. Och att ett samhälle endast genom att låta alla sidor komma till tals, berätta sin historia och tolka historien kan få alla att bli delaktiga.
I rapporten finner man hur historieundervisningen kan ge barnen del av det sammanhang som de lever i. Man understryker att historieundervisningen bör förklara varför dagens samhälle ser ut som det gör, och mer än idag ta upp ämnen som kolonialismen, slavhandeln och suffragettrörelsen, men framför allt bör den ge eleverna utrymme att diskutera och problematisera världshistorien och sin upplevelse av den.
Gordon Browns regering har hörsammat rapportförfattarnas rekommendationer att låta barnen ta del av alla delar av den brittiska historien och debattera den. Tanken är god, men kanske inte helt färdig att sätta i verket.

Enligt skolministern, lord Adonis, ska barn från elva till 16 år med hjälp av de nya direktiven få ”kunskap om uppkomsten av det brittiska samhället och brittiska värderingar och därmed få ökad förståelse och större tolerans”. Trots rapportförfattarnas tydliga påpekande om att värderingarna är var och ens och att alla måste få komma till tals, säger skolministern att man med hjälp av historia kan lära sig vilka de brittiska värderingarna är – inte att man ska använda historia till att höra alla de värderingar som finns och funnits.
Bättre historieundervisning räcker dock inte för att skapa samhörighet, varken i klassrummet eller i samhället. Det är viktigt att lära av historien – men den är ingen genväg till goda förebilder och värderingar att samlas runt. Storbritanniens historia är full av rasism och förtryck, och ”uppkomsten av det brittiska samhället” präglas till stor del av andra värderingar än dem som regeringen vill lansera som ”brittiska”.

I många länder, inte bara i Storbritannien, söker man idag efter vägar till starkare samhörighet i samhällen som är både globala och lokala.
Keith Ajegbo, Baljeet Ghale och andra med dem menar att skolan är en av flera instanser som har ansvar för att sprida kunskap och leda debatten om brittiska värderingar. Ur ett samhällsbyggnadsperspektiv är det lika viktigt att regeringen, media och andra institutioner undersöker, talar om och ger plats åt de värderingar som finns i samhället.
Ur ett samhällsbyggnadsperspektiv kan det vara nödvändigt att gå bortom den politiska dagordningen och se till grunden för vad man önskar bygga samhället på: Värderingar om allas lika värde – värderingar som inte är bundna till en specifik nation eller ett specifikt politiskt parti.