… vill jag påminna om att huvudavtalsförhandlingarna hade det uttryckliga målet att omfatta precis alla förbund på den privata arbetsmarknaden. En och samma kostym för alla.
Under de 70 år sedan Saltsjöbadsavtalet satte ett gemensamt riktmärke för spelreglerna, har utvecklingen snarare spretat.
I jätten IF Metall är det tvåstegsraket, där mycket hänger på att det finns klubbar som fördelar löneutrymmet lokalt, gärna inklusive löneglidning. Man utmärker sig också genom den långtgående samordningen inom Industriavtalets ramar, med trösklar mot stridsåtgärder, samt grundläggande samsyn mellan parterna om att ”inte ska ta ut mer än vad som är möjligt”.
Transport tillhör de mer gammalmodiga, med centrala tariffpåslag och inga frågetecken kring vad som är garanterat för alla. Även förhandlingsordningen är av klassiskt snitt; central förhandling tills det strandar och parterna får tillkalla medlare. Här handlar det vardagliga fackliga arbetet snarare om att upprätthålla det golv man kommit överens om och jaga smitarna.
Byggnads ordning utgår från lagbasar och ackordsförhandlingar baserade på olika byggprojekt. På tjänstemannasidan har vi sifferlösa avtal, potter, procentpåslag utan individgaranti och så vidare.
Så fortsätter uppräkningen. På grund av branschernas villkor, politiska vägval och förbundsvis taktik har det blivit lite olika.
De förslag som till slut förelåg, från både LO och Svenskt Näringslivs sida, hade hämtat i princip allting förhandlingsmässigt från ett område, Industriavtalet.
I de branscher där man inte kan lönebildningsprocessa sig fram med rika arbetsgivare, utan helt enkelt måste ta strid för varje kronas lönehöjning, skulle en mer konform förhandlingsordning ha försvagat den fackliga sidan och på sikt riskerat skapa ohållbara spänningar inom LO.
Men det är ju en annan historia.
