Den 27 februari 2009 kan vi i den svenska dagspressen läsa om en asylsökande familj som ska utvisas trots att det finns risk för hedersmord. Kvinnorna riskerar att dödas enligt en kvinnoorganisation i Jemen, familjens hemland. Migrationsöverdomstolen har valt att inte ta upp deras överklagan.
1950 beskriver Menotti i sin opera en kvinna som förgäves försöker få visum för att fly landet som hennes man har lämnat eftersom han söks av säkerhetspolisen. Deras lilla son dör, helt uppenbart som en följd av den apati som han hamnat i på grund av moderns förtvivlan, och när fadern får höra detta söker han sig hemåt med risk för sitt eget liv. Modern inser att det enda som kan avhålla honom från att komma hem är att också hon dör.
I båda fallen är det den iskalla byråkratin som slår mot desperata människor i behov av skydd. Det hela utspelas på ett svenskt konsulat i ett anonymt land med en diktatorisk regim. På väggen hänger ett porträtt av Palme och scenografin signalerar 70-tal. Så som denna historia berättas kunde det ha sett ut på ett svenskt konsulat på 70-talet. Men det gjorde det inte i verkligheten. Snarare associerar man till Edelstam och hans insatser som ambassadör i Chile efter Pinochets kupp.
Detta är med andra ord en uppsättning som passar perfekt i tiden, i dagens Sverige och i diskursen om vår milt sagt förändrade asylpolitik.
Det är mäktigt att se och höra den stora orkestern mitt på scenen ledsaga oss igenom kvinnans lönlösa försök att dag efter dag vädja till sekreteraren att få träffa konsuln, helt onåbar och ständigt frånvarande. Om han ens existerar?
Föreställningen är starkt gripande med musikaliskt och dramatiskt storslagna scener, särskilt farmoderns sorgesång över det apatiska barnet och moderns sång på konsulatet om sig själv när allt är förlorat: ”Mitt namn: kvinna. Hårfärg: grå. Ögonfärg: tårarnas färg..”
