Det var den största demonstrationen i Dublin på 30 år. Lördagen den 21 februari samlade den irländska fackföreningsrörelsen 150.000 medborgare i en gigantisk manifestation mot regeringens djupt orättvisa krisbudget. I bästa fall kan detta vara inledningen till den irländska arbetarrörelsens renässans.
Den globala kapitalismens kris slår mot hela EU. De irländska bankernas totalt ansvarslösa huslåne- och spekulationspolitik har dock bidragit till att orsaka svarta hål i ekonomin, som tycks djupare än i de flesta andra EU-länder. Arbetslösheten växer nu med tusentals människor varje vecka. Bankdirektörerna har dessutom trixat med interna lån, brutit finanslagar och skapat privata förmögenheter genom extremt förmånliga bonus- och pensionssystem. Den irländska fackföreningskongressens generalsekreterare David Begg var glasklar i sitt tal till deltagarna på massdemonstrationen: ”Dessa bankdirektörer är ansvariga till ekonomiskt landsförräderi”. Den massiva uppslutningen den 21 februari har skakat landets regering, och dagarna efter demonstrationen uttalade sig också några ministrar starkt kritiskt mot bankerna. Den 25 februari slog polisen till mot Anglo-Irish Bank och i razzian beslagtogs dokument som kan komma att bevisa grovt bedrägeri. Med historisk känsla för att bittert skratta åt landets öden formulerades nyligen, troligen på någon av landets många pubar, den nu populära gåtan: ”Vad är skillnaden mellan Irland och Island? – En bokstav och sex månader”.
Snabb men ojämn tillväxt
Den nyliberala ”keltiska tigerekonomin” grundlades för 15 år sedan med EU:s lägsta företagsskatter som lockade utländska företag till att investera på Irland. Tillsammans med privatiseringar och lättillgängliga banklån lyfte ekonomin. En samförståndsanda byggdes upp mellan regering, arbetsgivare och fackföreningar, med centrala uppgörelser som garanterade en lugn arbetsmarknad. Konsumtionen växte snabbt och en burgen medelklass kände sig vara ljusår från barndomens ”fattig-Irland”, då emigration ofta var enda utvägen. Istället är Irland idag nytt hemland för hundratusentals polacker, balter och andra invandrare. Välfärden växte men den var inte fördelad rättvist. 300.000 medborgare räknades så sent som förra året som fattiga.
Politiskt har Irland allt sedan självständigheten 1922 dominerats av två politiska partier, Fianna Fail och Fine Gael. Ursprungligen delades de i synen på självständigheten där Fine Gael accepterade att de sex grevskapen i norr förblev under brittiskt styre, vilket Fianna Fail motsatte sig. Motsättningen ledde till ett blodigt inbördeskrig som än idag 90 år senare gör att partitillhörighet närmast är bunden till den familj man föds in i. Fianna Fail har alltid varit det största partiet, och bildat regering de senaste 13 åren.
– Detta förbannade ”stamtänkande” har förgiftat irländsk politik alltför länge, säger en arg Labourmedlem som jag av en tillfällighet möter på en pub efter den stora demonstrationen.
– Vi behöver en tydligare vänster-högerskala i politiken på Irland, fortsätter han, Fianna Fail och Fine Gael är två sidor av samma mynt.
Labour framåt
Labour har de senaste valen allierat sig med Fine Gael. Men kanske törs man lita på egna krafter nästa gång. I opinionsundersökningarna stormar Labour fram från sina traditionella tio procent upp till 20-25 procent. Vänsterpartiet Sinn Fein går också fram, men bara några procent fram till tio. Sinn Feins tidigare koncentration på den nationella återföreningen ger inga extra poäng idag när människor vill ha konkret politik för nya jobb.
Den politiska vänstersidans frammarsch och den fackliga rörelsens energi utgör det enda ljuset i den irländska krisens mörker.
