– Det känns lite märkligt då jag själv ser mig själv som superradikal och är kritisk till hela kapitalismen som idé, säger Nina Björk om epitetet ”nykonservatismens starkaste filosof”, som en skribent kallade henne efter att ha läst hennes nyutkomna avhandling.
Å andra sidan säger hon att hon kan tänka sig en del områden där hon faktiskt är konservativ, i alla fall i bemärkelsen ovillig till förändring.
– Jag vill till exempel inte att fler saker ska hamna i en marknads- eller varusfär, som hushållsnära tjänster har gjort.
I sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap Fria själar granskar hon och dömer ut liberalismen som ohållbar och orealistisk. Vi är inte fria aktörer utan kropp, som en del vill göra gällande. Det finns en mänsklig natur som gör oss beroende av varandra och som vi måste förhålla oss till, är ett par av hennes slutsatser.
– Vi är inte självskapande. Även om vi inte är lika fysiskt beroende som när vi var spädbarn, blir vi till i relationen till andra människor.

När Nina Björk talar om människan och kroppen använder hon sig av mycket konkreta exempel, som människors behov av mat och vatten.
– Ingen skulle ifrågasätta att vi är beroende av mat och vatten. Men lever man i ett samhälle där man måste lönearbeta för att få det har man egentligen inget fritt val.
När vi talar om människor och behov nämner hon också relationen mellan förälder och barn. En relation där vi inte heller är fria och har begränsade möjligheter till förändring.
– Man kan inte säga ”det här barnet ger mig inget längre” på samma sätt som med en kärleksrelation. Sedan jag fick barn är jag inte fri, jag vet inte om jag vill vara det heller.

Det var bland annat det som fick Karolina Ramqvist, chefredaktör på tidskriften Arena, att reagera och varna för en konservativ trend där vi söker oss tillbaka till biologism, särartsfeminism och traditionalistiska värderingar. Elise Claesson, som har skrivit den hemmafruhyllande boken Mama@home, ansåg att tiden hade gett henne rätt: När Nina Björk skriver om kropp och natur är det ett bevis för att genustänkande är på utdöende.
Å andra sidan försvarades Nina Björk av bland andra Katrine Kielos, författare och feministisk debattör. ”Radikala feminister vågar tala om kroppen”, menade hon, ”att längta efter ett mänskligare samhälle är inte konservativt”.
En journalist skrev en gång att det alltid är ”ett jävla liv” kring Nina Björk. Hon funderar lite över varför hon ofta väcker starka reaktioner.
– Det jag tycker mig ha märkt är att det mest kontroversiella inte nödvändigtvis är de av mina texter som är mest vänster eller mest radikala, utan snarare de där jag lägger mig i andra människors val.
Det är känsligt att ha synpunkter på människors privatliv. Den som har det ses lätt som moraliserande och fördömande. Nina Björk gör en utläggning om hur fria vi egentligen är och vad det är som styr våra val och drömmar.
– Någon annan har ju redan lagt sig i människors liv innan jag gör det. Jag skulle till exempel inte ha vetat vad celluliter var om inte någon hade pekat ut det för mig för att kunna sälja någon kräm mot dem.
I mycket av Nina Björks resonemang finns en övergripande samhällskritik som inte alltid självklart går att placera in på en höger-vänsterskala. Hon säger själv att hon ibland kan bli uppfattad som höger. Ta till exempel den så kallade dagisdebatten för ett par år sedan.
Nina Björk ifrågasatte om förskola var bra för småbarn. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Från feministiskt håll kom hård kritik och Maria Larsson hälsade Nina Björk välkommen till kristdemokraterna.
– Jag blev nog lite förvånad över att det var så kontroversiellt. Dagis byggdes ut på 1970-talet och jag såg min text mer som en utvärdering. Vad har blivit bra, vad har blivit dåligt?

Blev du missförstådd?
– I vissa fall kanske. Många uppfattade det som att jag sade att mammor inte ska lönearbeta när min poäng i själva verket var att föräldrar kanske inte ska lönearbeta.

Men kan du förstå att en sådan ståndpunkt lätt leder till slutsatsen att kvinnor ska stanna hemma med barnen?
– Ja, det kan jag, eftersom mammor har andra förväntningar på sig än pappor. Kvinnor generellt har lättare att känna skuld och då kan kritik också kännas starkare i kvinnors liv.
Att kopplas ihop med särartsfeminism och erbjudas medlemskap i kristdemokraternas kvinnoförbund måste betraktas som en tvär sväng för samma person som utförde en systematisk slakt på begreppet biologism i boken Under det rosa täcket för tretton år sedan. Hon ser sig inte som särartsfeminist nu heller, men när hon får frågan om hon fortfarande har samma ståndpunkt som på 1990-talet tvekar hon.
– Varje mening för sig i ”Under det rosa täcket” håller jag fortfarande med om, men jag skulle inte ha skrivit boken idag.
Framför allt anser hon att boken i allt för hög grad har den traditionellt manliga rollen som modell.
– När jag skrev Under det rosa täcket tänkte jag att feminism ska handla om att kön inte spelar roll. Det tycker jag fortfarande, men jag vill inte stanna där.
Hon ifrågasätter om det verkligen räcker med att alla, oavsett kön, har samma förutsättningar om det är fel på själva förutsättningarna.

Kan man inte tänka sig att feminism faktiskt ska stanna vid att kön inte spelar roll, är det specifikt feministers ansvar att arbeta för en allmän världsförbättring?
– Jag vet inte riktigt vad jag tycker där, men om feminister drar samhället åt ett visst håll borde jag kunna säga att jag som feminist vill något annat.
Hushållsnära tjänster är ett sådant exempel som hon nämner. Av borgerliga feminister har det lyfts som en viktig fråga. Nina Björk återkommer till det flera gånger under vår intervju.
– Det framställs som en hjälp för kvinnor. Samtidigt blir det dels en klassfråga vilka som får den hjälpen, dels skärmas de som köper tjänsterna av. Att ta hand om barn, städa eller arbeta i trädgården, saker som människor gjort i alla tider ska inte längre ingå i en människas liv.
Men hur vill hon då förändra samhället? Vad finns egentligen för alternativ till förskolor och lönearbete om man inte vill hoppa på hemmafrutåget?
– Det är ju alltid det här med alternativ, jag önskar att jag kunde vara som Göran Greider och säga att det räckte med lite Keynesism. Men inom systemets ramar vill jag införa sextimmarsdag och bromsa utvecklingen till att allt fler sfärer hamnar på marknaden som tjänster. Om jag tänker mer utopiskt så kanske medborgarlön vore en lösning.