De fackliga rättigheterna är under attack. Det måste sägas igen och det måste sägas högt. Facken har de senaste åren stått inför rätta i Luxemburg. EG-domstolen har sagt sitt – underbudskonkurrens är OK. Det är till och med önskvärt. Arbetsköpare ror hem kontrakt efter kontrakt genom att erbjuda låga löner och sämre arbetsvillkor. På så vis upprätthålls den fria rörligheten och konkurrensen på EU:s inre marknad.
Det gäller att komma ihåg att konkurrens über alles är högerns motor. Det är genom den som fackens styrka undermineras. Det är genom den styrkeförhållandena på arbetsmarknaden tippar över – med lagstiftningen i ryggen – till arbetsköparens fördel och samtidigt på bekostnad av mer än hundra års facklig kamp.
I spåren uppstår desperation. I spåren uppstår främlingsfientliga strömningar. ”Dom tar våra jobb”, skrek brittiska arbetare från oljeraffinaderiet Lindsey i Lincolnshire, Storbritannien, under den vilda strejken härom veckan. Och det fanns fog för det – utstationerade arbetare från Italien och Portugal sändes dit av sina uppdragsgivare med lägre lön i bagaget. Det var så upphandlingen vanns. EG-domstolens antifackliga domar med exemplet Laval i spetsen, har öppnat upp för rovdrift.
Vi – arbetarrörelsen och facket – måste samla ihop oss och prata strategier. På kort sikt handlar det om skademinimering, på lång sikt om ett liv bortom det marknadsliberala EU.
Men här och nu måste vi göra det som kan göras. Är det förändringar i utstationeringsdirektivet som krävs – som en majoritet av facken säger – för att hålla oss vid liv genom konstgjord andning ännu ett par domar, so let it be. Är det det som krävs för att vi ska kunna få andrum att mobilisera, organisera och stärka de fackliga krafterna inom EU, så låt oss lyssna till det. Allt för att vi i slutändan ska vara så många och starka som möjligt för att tippa det här projektet överbord. Babord. Vänsterut.
