Den 6-8 mars 2009 ska Sverige spela en Davis Cupmatch i tennis mot Israel i Baltiska hallen i Malmö. Mycket talar nu för att matchen kommer att stoppas eller spelas under ett gigantiskt säkerhetspådrag.
Den stoppa matchen-kampanj som nu dragit igång i Malmö är ett led i en stolt tradition av folklig mobilisering mot förtryckarstater i idrottsliga sammanhang.

Den 3 maj 1968 skulle Sverige möta Rhodesia i Davis Cup. Rhodesia hade bara tre år tidigare utropat sig som självständigt från Storbritannien och under Ian Smiths ledning upprättade man en apartheidstat liknande den i grannlandet Sydafrika. Ett par hundra demonstranter, främst tillresta från studentradikala kretsar i Lund, protesterade. När man väl nått grinden vid tennisstadion utböt det som senare kom att kallas ”Båstadskravallerna”; polisen gick till en besinningslös attack med batonger mot demonstranterna. Trots polisens övervåld lyckades man att stoppa matchen, i alla fall för stunden då matchen senare spelades i Frankrike under stort hemlighetsmakeri.

Den 19 september 1975 var det dags igen, ännu en gång i Båstad men denna gång mot Chile, där militärjuntan under Augusto Pinochet hade tagit makten i en blodig kupp två år tidigare. Över 6.000 demonstranter begav sig till Båstad för att visa sin avsky mot fascismen. Polisen svarade med 1.200 poliser, 43 hästar, hundratal polishundar samt bevakning från helikopter och från båtar. Hoola Bandoola Band spelade in den numera legendariska låten ”Stoppa matchen”. Matchen genomfördes med endast poliser på läktarna.
Nu är det dags igen.

De finns de som säger att man inte ska blanda ihop idrott och politik. Som hävdar att idrottare inte har någonting att göra med vad som sker i deras hemländer och att det är fel att lägga skulden på dessa personer.
Dessa argument kan bemötas på flera olika sätt men enklast är nog att gå till idrottens egna stadgar. Riksidrottsförbundet (RF) skriver i sina internationella riktlinjer att ”idrottsutbyte i form av tävling eller uppvisning skall ej förekomma om ett land i idrottsligt sammanhang gör sig skyldigt till diskriminering mot någon på grund av etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, funktionshinder, religion eller politisk anslutning eller om ett land är föremål för bindande FN-sanktion”. Att idrott och politik inte hör ihop avfärdas alltså av idrottsrörelsen själv. Om inte det vore nog så kan vi studera vad som hände den 9 januari 2009 då Gazas internationella fotbollsstadion bombades. Stadion tillkom med stöd från det internationella fotbollsförbundet FIFA efter att den förstördes i en tidigare israelisk bombräd 2006. Vem är det om inte Israel själv som politiserar idrotten då man gång på gång angriper de materiella förutsättningarna för den palestinska idrotten?

Den som har följt den internationella idrotten vet mycket väl att de palestinska idrottarna varje dag möter en oändlig mängd hinder i utövandet av sin sport. Varje folksamling i Gaza och Västbanken ses idag som ett potentiellt hot av Israel, även om det är en grupp tonåringar som samlas för att spela fotboll eller tennis. Frågan är om det finns någon värre form av diskriminering och kränkning än att leva under ockupation.

Den 6-8 mars i Malmö ska vi visa de svenska och israeliska makthavarna att det finns de som tar ställning för det palestinska folket. Att det finns de som inte avsvär sig ansvaret genom att peka någon annanstans. Att det finns de som ställer sig i vägen och upprepar orden i den nya text, som Mikael Wiehe i dagarna skrivit till låten från 1975: ”Israelerna kan spela tennis, men dom ska jävlar inte spela här”. Slut upp i Malmö! Stoppa matchen! Bojkotta Israel!