Enligt grundlagen är regeringen en samlad myndighet. Olika statsråd kan inte föra olika politik. Är man oense i regeringen får man rösta och i sista hand bestämmer regeringschefen. Det är han – eller hon – som utsetts av riksdagen.
Men i regeringen Reinfeldt har grundlagen ersatts av marknadsprincip och frihandel.
Därför undrar vi som är anhängare av grundlagen varför en skolminister bedriver en egen utrikespolitik medan utrikesministern och statsministern sitter tysta. Eller är det så att Björklund tjänstgör som Bildts och Reinfeldts torped, när han är ute viftar med Nato-flaggan? Säg då det! Men i så fall får vi diskutera om Sverige ska stödja militära interventioner utan stöd i FN, som i fallet Irak, och dessutom acceptera Natos självtagna rätt till förstaslag med kärnvapen.
Även på inrikesplanet är det cirkus. Där pågår den helt öppet och vi har kommit till föreställningens clown-nummer – den regionala indelningen av riket. Idén är att Sverige ska delas i ett mindre antal större regioner med vidgade uppgifter.
Centern älskar denna federala delstatsmodell, men moderaterna har alltid varit emot.
Resultatet är att Skåne och Västra Götaland får fortsätta som regioner. Halland och Gotland får bilda nya regioner. I norra Sverige nichts neues. En stor indelningsreform ska givetvis genomföras vid samma tidpunkt. Regiontankens kärna är ju också att regionerna ska bli färre och större än länen. Att regeringen då vill göra just Gotland och Halland till nya ”regioner” är absurt. Har näringsdepartementet inga kartor och statsministerns kansli inget exemplar av Statistisk årsbok? Jo, visst har de det, men poängen är den mästerliga kompromissen, att Maud får jubla över det lilla och Reinfeldt vara nöjd med att ha stoppat henne. Att det samlade resultatet är ett politiskt missfoster får man ta på köpet i husfridens namn.
Sveriges förvaltningsstruktur har reformerats flera gånger de senaste årtiondena. Politiskt har detta haft sina fördelar. Men också sitt pris, i form av övervältring av kostnader på landsting och primärkommuner. Och regionaliseringsförslagets stora motiv är just detta. Man ska dessutom vara klar över att varje sådan förändring ger temporära förluster i effektivitet. Det tar cirka tre år innan förvaltningen åter börjar återta kraft och smidighet.