Juletid frammanar klädsamt dåliga samveten hos folk.

Till de hemlösas tidningsredaktion i Stockholm anländer sill och skinka i mängder som får de vana soppätarnas magar att obstruera. Det är bara att hålla tummarna för att käket inte kommer ifrån matjätten Lidl, vars butik i Solna strax innan den heliga helgen hällde gift på sin avskrädeshög för att få bukt med de hungriga som hade fräckheten att tävla med råttorna om resterna.

Visst, mat mättar magen för stunden men ibland känns Strindbergs beskrivningar av välgörenhetsdamerna, på tillfällig utflykt i Vita bergens 1800-talsslum, förfärande nära. Journalister som aldrig tidigare intresserat sig för hemlösheten kräver korta enkätsvar på hur saken ska åtgärdas.
Sverige söker frid i själen.
Men snart är allt tillbaka vid det vanliga igen. Vräkningarna av husvagnar där bostadslösa övervintrar i kyla fortsätter, som exemplet i Sollentuna där människor kördes runt och slutligen blev hänvisade till att kampera vid en återvinningsstation. Hemlösheten växer. Utanför Stadsmissionsgården vid Mariatorget är det ofta kö och sedan i somras har besökarna fördubblats, det beror inte enbart på årstiden, andra ställen för hemlösa har slagit igen.

Institutionerna för missbrukare har höjt priserna, trots det anställs inte mer personal. Men biträdande socialborgarrådet i Stockholm moderaten Marie Schött Ljungberg tycker att insatserna är fullt tillräckliga. Hennes kollega i Stadshuset Kristina Alvendal lanserade ju redan i höstas Stockholm som promenadstad, något som de hemlösa förmodligen sedan länge har upptäckt.
Trycket på de anställda vid härbärgena ökar. Idag möter man många med både psykoser och missbruk och en ny grupp bland de hemlösa är människor med krigsskador. Enligt stadsmissionens chef Staffan Hellgren står fler och fler desperata, svårt sjuka människor utan hjälp. Mer än varannan sökande lider av psykiska problem, jämfört med var sjätte för några år sedan. De hemlösa kvinnorna far mycket illa. Många är psykiskt sjuka och bollas mellan olika vårdinstanser eller har helt tappat kontakten med psykvården och försöker själva dämpa sina symtom med hjälp av droger.
Ofta hamnar dessa kvinnor på gatan och blir lätt utsatta för våldtäkter och misshandel.
Personalen vid härbärgena kan jobba i timmar med att försöka placera någon på psyket för att samma kväll möta personen igen då den blivit klassad som ”inte tillräckligt sjuk”.

Tanken går åter till Strindberg. När välgörenhetsdamerna ojade sig över skiten fick de till svar av den fattige snickaren att man en dag skulle komma ner från bergen med ett stort dån som ett vattenfall och inte bara begära igen sina sängar, nej ta! Tyvärr är alltför många av de hemlösa idag i för dåligt skick för att hörsamma den gode snickaren och utgöra en effektiv påtryckningsgrupp på politikerna. Situationen är redan olidlig och den färgar naturligtvis av sig på samhället i övrigt. Ingen av oss kommer undan. Frågan som måste ställas är hur vi effektivast arbetar för en förändring. Skinka och sill räcker till mellandagarna. Fram till nästa jul kan vi åtminstone ägna oss åt att köpa de hemlösas tidningar, där hälften av priset går direkt till försäljaren. Stödja HKIO, de hemlösa kvinnornas intresseorganisation och viktigast av allt, se till att det byggs fler och billigare hyresrätter.